En fråga

Jag är ingen ostmänniska (av uppenbara skäl). Jag har faktiskt aldrig varit det. Vilket gör det ironiskt att det är mozzarella, feta, chèvre och brie som jag saknar mest sen jag blev allergisk...

Hursomhelst jag har en fråga till alla ostätare där ute. En fundering som måste delas med folk... Jag har sett Max reklamen för hamburgaren "tripple cheese" med "tre olika sorters ost". Tre sorters ost? Hur kan det vara gott med?

Jag förstår att folk gillar ost trots att jag inte gör det. Och en ost i kan säkert vara gott... Jag har stött på rätter som innehåller två olika sorters ost, som inte verkat hemska. Men tre? Där drar jag gränsen! Det låter för mycket!

I vilket universum skulle då tre sorters ost funka säger mitt huvud? Blir det inte rörigt?

Så min fråga är? Är den verkligen god? 

Det är så...

... mycket hat i världen. Jag vill också dra mitt strå till stacken! So here goes...

Jag hatar...

... det faktum att min dator just nu har två olika bredband att välja mellan och ändå är internet segt eller funkar inte.

... UPS. Deras reklam med den där jävla (ursäkta men inget annat än en svordom duger här) "that's logistics"-låten ger mig kalla kårar. Sen säger reklamen på internet: "Se hur UPS kan hjälpa dig". Vill ni hjälpa mig? BYT LÅT! Sen att de måste vara långsammaste budfirman (är det det de är? Post firma?) i världshistorien hjälper inte! Även om DHL kämpar hårt för att bli sämre.

... att gråta. Speciellt inför människor! Har faktiskt kompisar som aldrig sett mig gråta.

... sura busschaufförer. Eftersom jag åker buss både till och från skolan råkar jag ut för en del sådana. Och tro mig det är lika irriterande varje gång chauffören åker trots att man vet att dem ser dig eller när de säger en otrevlig kommentar när man tar tid på sig att hitta sitt kort. SL kan knappast betala dem för att vara serviceminded.

... folk som tror de vet ALLT. Jag klarar inte av dem, jag blir allergisk! Beter man sig dessutom som man har en pinne upp i röven... You can't get on my good side. Det är tvärt emot mig och allt jag står för...

... SPINDLAR!!! Jag hatar dem!!!

Black and white with issues

Hörde Michael Jacksons "Black or white" idag. Den låten har, som bekant, en "rapdel" (i brist på bättre ord)... Denna del av sången, som jag har hört en miljon gånger påminde mig så starkt om låten "Issues (think about it)" av Flight of the concords.

Detta har gjort att jag resten av dagen gått runt och blandat dessa låtar i huvudet. Så istället för det klassiska "jag-har-en-låt-på-hjärnan-syndromet" hade jag två låtar på hjärnan som blandades hejvilt utan att jag kunde hindra det.

Otroligt irriterande då MJ inte ens är min musiksmak...

My cup of tea

Downton abbey är utan tvekan det mest spännande kostymdrama jag någonsin sett. Jag har sträcktittat på andra säsongen hela kvällen. Det är så spännande hela tiden och så fort man tror att man vet vad som kommer hända, händer något som bara får en att skrika av överraskning. Dessutom är kläderna och skådespelarna underbara!

Jag älskar kostymdramor! BBC gör helt klart de bästa kostymdramorna. Jag ger däremot inte mycket för Stolhet och fördom versionen med Keira Knightley, den är rent ut sagt dålig. Men det är ju min åsikt. Den var bara fel, enligt boken och enligt dåtidens mode.

Jag har nog annars aldrig direkt sett ett kostymdrama jag tyckt varit dåligt. Jag var inte jätteförtjust i 2006 BBC versionen av Jane Eyre, jag gillade verkligen inte skådespelerskan som spelade Jane. Annars tyckte jag om den. Och Becoming Jane var väl knappast mer än underhållande. Men ibland kan man knappast kräva mer av en film.

Och varför gillar jag det så mycket? Jag har alltid varit intresserad av modehistoria, en av de få historiedelar som faktiskt intresserat mig. Så jag kan sitta och titta på kläderna, de sociala reglerna och drömma mig bort...

Ibland undrar jag om jag var född i fel århundrade...

Dagarna som går och dagarna som stannar

Jag kan ibland inte hindra mig själv från att känna att jag missat 2 år av mitt liv. Jag var sjuk 90 % av 9:an och hela förra året var en konstant kamp att bli frisk...

Nu låter det super hemskt, som jag har cancer eller något. Snacka om att vara dramatisk!

Faktum är att jag har en tarmsjukdom. Så osexig är sanningen! Eller egentligen är det en kronisk tarmstörning. IBS (irritable bowel syndrome) heter det. Det är tom rätt vanligt, någonstans mellan 10 och 20 % har IBS. Och många blir aldrig speciellt medvetna om att de har just IBS, de har bara en krånglig mage.

Dock finns det en mysig lite klick av IBS-patienter som har fått IBSx100. Gissa om jag tillhör den klicken?

Jag fick alltså spendera 1 år på toa eller med magsmärtor eller så kräktes jag etc. Mysigt värre!

Sen fick jag spendera hela förra året testandes mediciner som kanske hjälper eller terapier. För med kroniska smärtor och symptom kommer också beteenden som förvärrar symptomen i långa loppet.

Och vips försvann ett år till?! Att jag nu mår relativt bra ca 90 % av året med mediciner och beteendeförändringar är ju visserligen bra. Tyvärr kan jag inte få tillbaka mina sjukdomsår.

Och tro mig det skulle jag gärna vilja! För faktum är att när min kompisar hade kul, träffa killar, festa gick jag till läkaren eller vred mig i smärtor. Och med en frånvaro på 40 % första året i gymnasiet kan man kanske förstå att jag vill få tillbaka lite tid.

Så, nu! Nu ska jag leva 2009 och 2010 i resten av 2011... Så får vi se vad det leder... För tyvärr får jag inte tillbaka tiden. Men jag kan leva nu!

Diagnos: dum?

Jag har alltid varit rätt bra i skolan. Vissa skulle till och med kalla mig riktigt duktig. Alltid haft relativt lätt för mig med minimal ansträngning. Att plugga dagen innan provet och sen få VG-MVG är inget jag är direkt ovan vid, det är bara så det varit. Matte speciellt har varit ett av mina bästa ämnen i omgångar, när jag haft lärare som kunnat motivera mig att vara bland de bästa istället för att skita i det och vara bland de bättre.

Förutom i Svenska... Jag har aldrig haft lätt för läsförståelse, lästalen i matten har bara varit att glömma. Jag kan inte stava utan ett stavningsprogram, en ordbok (eller min mamma...). Jag har bara inte varit bra i det. Aldrig någonsin.

Och mina lärare sa att det var något normalt. "Du måste ju vara dålig på något". Och när jag sen fick tillbaka ett prov där jag TOTALT missförstått en av frågorna fick jag höra "du måste läsa frågorna ordentligt" eller "du slarvar".

Så varje prov ansträngde jag mig till det yttersta! Jag hatade de där "slarvfelen". Jag kunde ju allt, kan det fortfarande. Men jag såg bara inte vad det stod, vad de ville veta.

Och min stavning blev aldrig bättre. Det blev aldrig bättre. Min mamma frågade läraren, undrade om det verkligen skulle vara så här. Men det var ingen fara, nej "hon måste ju vara dålig på något". Svenska var helt enkelt bara inte mitt ämne...

Jag bytte skola i 7:an och vid det här laget hatade jag svenska. Det var så att jag svor om lektionerna och grät över uppgifterna. Jag blev kompis med en tjej med dyslexi. Hon började berätta om sina problem, som lät misstänkt likt min "dålighet i svenska". Jag visste ju redan att min pappa hade dyslexi samt att det var ärftligt.

När jag var 14 år insåg jag att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Vid det tillfället låg jag mellan G och VG i svenska. Det var fruktansvärt men ändå befriande... Jag började först då inse att jag faktiskt inte hatade att skriva, jag förstod bara inte bokstäverna jag skrev med, jag kunde inte se dem framför mig.

En diagnos skulle däremot dröja. Jag hann börja i ettan på gymnasiet innan problemen kom ikapp mig. Jag fattade inget, kunde inget, inte ens matte längre. Allt blev en kamp som slutade i att mamma fick sitta och läsa minsta lilla text högt för mig. Oerhört pinsamt för en 16-åring! Jag som alltid varit bäst i skolan.

I maj i år fick jag diagnosen dyslexi. Det var en enorm lättnad. Jag fick helt plötsligt på papper att jag inte var dum eller dålig, som alla lärare tryckt i mig hela min skolgång. Jag hade bara svårare än alla andra för svenska.

Idag skriver jag för att överleva, det har jag faktiskt gjort sen jag insåg att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Jag ser en viss skönhet i tecknen jag inte riktigt förstår, som i min hjärna har ett eget liv. Jag vart bara tvungen att inse att jag inte behövde göra det för att stava rätt. Jag måste få ut mina känslor på ett kreativt sätt, genom dikter, texter, sånger... När jag är kreativ spelar stavning ingen roll, precis så som det alltid borde varit. Jag har länge låtit dyslexin lägga krokben för min kreativitet...

Och hur går det i svenskan idag? Senaste svenska arbetet jag gjorde fick jag MVG- på. Med stavning? Nej. Med kreativitet? Självklart!

Musik tips

Jag älskar den här låten, rösten, gitarren.

Are we there yet - Ingrid Michaelson

Jag vill i alla fall trivas

Jag duger som jag är.

Jag vet detta någonstans. I huvudet någonstans sitter orden inpräntade.

Men det betyder inte att jag tror dem.

Det betyder inte att jag har någon form av problem med självförtroende, jag har grymt självförtroende.

Problemet ligger i mitt värde. Jag är mindre värd än alla andra. I mitt huvud.

Men det finns sätt att få samma värde som alla andra. Jag måste vara bäst. Jag måste vara smalast. Jag måste vara roligast. Och förstås omtyckt...

Problemet med detta är att inget mindre än MVG duger. Problemet är att jag får dåligt samvete av att äta. Problemet är att jag alltid måste spela glad. Problemet är att jag inte gillar alla människor...

Och allt detta gör mig trött... För jag är så här. Och jag vill inte. Jag vill vara lycklig.

Jag vill duga. Till vilken kostnad?

Fri som en fågel, eller?

Jag vill inte gifta mig. Jag ändrar mig kanske någon gång, man kan aldrig veta.

Jag är inte säker på om jag vill skaffa barn. 

Och detta kan inte folk förstå. Bara för att jag känner så här, beter sig folk som jag är onormal. Att jag inte heller tror på "den rätta" och "den stora kärleken" eller "kärlek vid första ögonkastet"(om det inte gäller skor) gör mig ännu märkligare.

Jag är dessutom mer avigt inställd till att gifta mig än att skaffa barn. Inser ni hur konstig jag är?

Fast det är jag ju inte... Det är samhället som är konstigt. 

Vi anser fortfarande på ett plan att en kvinna ska gifta sig och borde skaffa barn. Men varför det? Om en kille inte vill gifta sig eller skaffa barn anses det fullt normalt. Men jag är ju tjej, det går ju inte...

Jag hatar dessa eviga olikheter mellan könen. Kan inte jag bara får gilla tv-spel och bilar? Kan inte jag få vara rädd för att binda mig? Kan jag inte få tycka att barn jag inte bryr mig om är skrikiga och tråkiga? Och om en kille älskar smink, kläder och barn, kan inte han få göra det?

Nej, för då är jag fel! Då är vi konstiga...

Jag är inte fel, jag är fri! Och jag vill vara fri! Jag vill göra som jag vill, när jag vill det. Det är sådan jag är...

Kan inte världen inse det?

Ärlighet utan mjölk

Jag är allergisk mot mjölkprotein. Alltså inte laktos, jag kan inte äta något som innehåller en droppe mjölk eller som kan göra det...

Jag är också allergisk mot sojaprotein, fast där kan jag i alla fall äta lite.

Jag får många frågor om mina allergier. Vad KAN jag egentligen äta? Vad saknar jag mest? Vad är det jobbigaste?

Jag svarar lite olika. Jag kan faktiskt äta massor med saker. Jag saknar lite olika saker beroende på dag. Det finns massor med jobbiga saker men som jag vant mig vid... m.m.

Men de egentliga svaren: jag saknar enkelheten. Det jobbigaste är utanförskapet. Och det är tyvärr de svaren jag aldrig ger.

För det är så mycket svårare att få tag i mat för mig. Till och med i skolan tar det i genomsnitt 5-10 min längre för mig att få mat än för mina kompisar. Och att äta en färdig uppvärmd maträtt är ju bara att glömma. Att inte vara allergisk var enkelt.

Och hur mycket jag än låtsas som det inte är så känner jag mig utanför. Att gå och fika då jag är den enda som inte kan fika. Att få annan (ofta oätlig) mat i skolan. När alla andra får pepparkakor och godis får jag titta på...

Och jag hatar det. Där har ni det. Ärligt och rakt på sak. Jag hatar att bli behandlad annorlunda för att jag är allergisk.

Och tro mig det blir jag också. När folk gör avancerade desserter medan jag får lite havreglass. Jag ogillar dessutom havreglass, den är inte god. Till och med min familj behandlar mig annorlunda. Jag får annan mat, ofta färdigköpt för att ingen, INGEN, utom min mamma orkar anstränga sig.

Jag får också jämt höra "det är bara att vänja sig". Tro mig, jag försöker vänja mig. Tyvärr sitter jag här, två år efter diagnos, framför datorn och känner mig mer utanför och gråtfärdig än någonsin. Det gör faktiskt, om möjligt, ondare för varje gång.

Jag hatar...

... att tvätta håret! Det är tråkigt och tar låååååång tid.

Idag gick jag upp, åt frukost... You know, the usual... Och så skulle jag tvätta håret. Tro mig det behövdes!

Och det gav mig migrän. You heard me! Jag får migrän av att tvätta håret, men bara på morgonen. Det har hänt förut också, har bara inte reagerat på att det var just hårtvätten jag fick migrän av.

Sammanfattning? Hårtvätt är djävulens påfund. Typiskt att jag inte inte tror på djävulens existens...

Stackars mig

Internet och facebook har en konspiration mot mig.

Målet? Att få mig sittandes på golvet, vaggandes fram och tillbaka i fosterställning. Eller i alla fall få in mig i någon form av psykos.

VARJE gång internet funkar bra (och detta är inte ofta för mig) krånglar facebook. Och funkar facebook kommer internet snart kracha. 

Det är någon form av konspiration!

Tror ni mig inte? Inte jag heller...

Dagens Outfit 20110920

Skinjacka - Jofama by Kenza

Byxor - American Apparel

T-shirt - H&M

Skärp - Accessorize

Skor - Converse

Diverse armband - bl.a. H&M och JC

Musik tips

Min måste ha låt just nu är:

Jealousy - Darren Criss

Lyssna här.

Dagens outfit - 20110913

(Ser ut som en total bitch på första, hmmm)

Rock - H&M

Klänning - American Apparel

Skjorta - Topshop

Halsduk - JC

Skor - Converse

En tur på stan

Gick på stan med en vän efter skolan idag det resulterade i:

 Klänning från American Apperel

Armband och...

...tubhalsduk från JC

Väldigt nöjd faktiskt. Fick (fick och fick, ha) väldigt fina saker

Toalett tankar

En vanlig offentlig (bemannad) toalett brukar kosta 10 :-. En restaurang/café toalett brukar kosta 5 :-.

Om vi antar att en restaurang bara vill ha tillbaka sina pengar medan en offentlig toalett vill tjäna en hacka på varje besök, måste det betyda att en genomsnittlig människas toalett besök kostar mellan 3-5 :-. Hur kom man på det i så fall?

Det kan ju också bara vara så att det kostar 5-10 :- för att det är enkelt med mynten. Men det blev inte lika roligt...

Hmm...

I will never forget...

För exakt 10 år sedan var jag 7 år. Jag minns inte mycket. Men jag minns 9/11. 

Jag minns när mamma slog på TV:n. Jag minns bilderna när första tornet rasade. Jag minns att jag inte trodde det var på riktigt, jag trodde det var en film eller något liknande. Jag minns den surrealistiska känslan att det inte kunde vara på riktigt, det kunde inte hända. Men det hände ändå...

Jag minns dagarna som följde. Ryktena, historierna om folk som överlevt och folk som inte gjort det. Jag minns de tre tysta minuterna vi hade för att hedra alla offer. Aldrig har det varit så lätt att vara tyst.

Idag, 10 år senare, minns jag också det som dagen som förändrade världen. För aldrig tidigare hade jag hört talas om terrorism som vi talar om den idag. Säkerhet på flygplatser blev det den är nu. Och krig har startats i motståndet mot terrorismen.

Fortfarande får jag en enorm känsla att det inte är på riktigt. Att det inte är äkta bilder. 2996 människor, hur kan så många människor dö på ett enda ställe, på en enda dag? Om allt liv är heligt, hur heligt är inte 2996 liv?

10 år senare förstår jag fortfarande inte. 10 år senare minns jag fortfarande. Och jag tror aldrig jag glömmer...

2001 09 11

Allt eller inget

Jag tog en paus. Med ettan gymnasiet och allt blev det för mycket med en blogg. Så hur skulle jag göra med "Not without my shoes"? Lägga ner helt kändes som att ge upp, något jag inte gör. Så en paus på obestämd tid fick det bli.

Men nu då? Nu har jag lust igen. Fast inte som tidigare... Jag älskar kläder, jovisst. Men är det allt det finns i mig? Nej. Så vad ska jag skriva om nu då?

Det är en väldigt bra fråga... Det enda bra svar jag har är, jag vet inte. Det blir kläder, det blir outfits, så mycket kan jag lova. Men bara när jag har lust.

De som känner mig brukar beskriva mig som konstig och knäpp, men på ett bra sätt. Nu tror jag att jag har tänkt att ösa ur mig lite av detta här. Vart det leder, vet jag inte. Med mig, kan det gå hur långt som helst.