Black and white with issues

Hörde Michael Jacksons "Black or white" idag. Den låten har, som bekant, en "rapdel" (i brist på bättre ord)... Denna del av sången, som jag har hört en miljon gånger påminde mig så starkt om låten "Issues (think about it)" av Flight of the concords.

Detta har gjort att jag resten av dagen gått runt och blandat dessa låtar i huvudet. Så istället för det klassiska "jag-har-en-låt-på-hjärnan-syndromet" hade jag två låtar på hjärnan som blandades hejvilt utan att jag kunde hindra det.

Otroligt irriterande då MJ inte ens är min musiksmak...

My cup of tea

Downton abbey är utan tvekan det mest spännande kostymdrama jag någonsin sett. Jag har sträcktittat på andra säsongen hela kvällen. Det är så spännande hela tiden och så fort man tror att man vet vad som kommer hända, händer något som bara får en att skrika av överraskning. Dessutom är kläderna och skådespelarna underbara!

Jag älskar kostymdramor! BBC gör helt klart de bästa kostymdramorna. Jag ger däremot inte mycket för Stolhet och fördom versionen med Keira Knightley, den är rent ut sagt dålig. Men det är ju min åsikt. Den var bara fel, enligt boken och enligt dåtidens mode.

Jag har nog annars aldrig direkt sett ett kostymdrama jag tyckt varit dåligt. Jag var inte jätteförtjust i 2006 BBC versionen av Jane Eyre, jag gillade verkligen inte skådespelerskan som spelade Jane. Annars tyckte jag om den. Och Becoming Jane var väl knappast mer än underhållande. Men ibland kan man knappast kräva mer av en film.

Och varför gillar jag det så mycket? Jag har alltid varit intresserad av modehistoria, en av de få historiedelar som faktiskt intresserat mig. Så jag kan sitta och titta på kläderna, de sociala reglerna och drömma mig bort...

Ibland undrar jag om jag var född i fel århundrade...

Dagarna som går och dagarna som stannar

Jag kan ibland inte hindra mig själv från att känna att jag missat 2 år av mitt liv. Jag var sjuk 90 % av 9:an och hela förra året var en konstant kamp att bli frisk...

Nu låter det super hemskt, som jag har cancer eller något. Snacka om att vara dramatisk!

Faktum är att jag har en tarmsjukdom. Så osexig är sanningen! Eller egentligen är det en kronisk tarmstörning. IBS (irritable bowel syndrome) heter det. Det är tom rätt vanligt, någonstans mellan 10 och 20 % har IBS. Och många blir aldrig speciellt medvetna om att de har just IBS, de har bara en krånglig mage.

Dock finns det en mysig lite klick av IBS-patienter som har fått IBSx100. Gissa om jag tillhör den klicken?

Jag fick alltså spendera 1 år på toa eller med magsmärtor eller så kräktes jag etc. Mysigt värre!

Sen fick jag spendera hela förra året testandes mediciner som kanske hjälper eller terapier. För med kroniska smärtor och symptom kommer också beteenden som förvärrar symptomen i långa loppet.

Och vips försvann ett år till?! Att jag nu mår relativt bra ca 90 % av året med mediciner och beteendeförändringar är ju visserligen bra. Tyvärr kan jag inte få tillbaka mina sjukdomsår.

Och tro mig det skulle jag gärna vilja! För faktum är att när min kompisar hade kul, träffa killar, festa gick jag till läkaren eller vred mig i smärtor. Och med en frånvaro på 40 % första året i gymnasiet kan man kanske förstå att jag vill få tillbaka lite tid.

Så, nu! Nu ska jag leva 2009 och 2010 i resten av 2011... Så får vi se vad det leder... För tyvärr får jag inte tillbaka tiden. Men jag kan leva nu!

Diagnos: dum?

Jag har alltid varit rätt bra i skolan. Vissa skulle till och med kalla mig riktigt duktig. Alltid haft relativt lätt för mig med minimal ansträngning. Att plugga dagen innan provet och sen få VG-MVG är inget jag är direkt ovan vid, det är bara så det varit. Matte speciellt har varit ett av mina bästa ämnen i omgångar, när jag haft lärare som kunnat motivera mig att vara bland de bästa istället för att skita i det och vara bland de bättre.

Förutom i Svenska... Jag har aldrig haft lätt för läsförståelse, lästalen i matten har bara varit att glömma. Jag kan inte stava utan ett stavningsprogram, en ordbok (eller min mamma...). Jag har bara inte varit bra i det. Aldrig någonsin.

Och mina lärare sa att det var något normalt. "Du måste ju vara dålig på något". Och när jag sen fick tillbaka ett prov där jag TOTALT missförstått en av frågorna fick jag höra "du måste läsa frågorna ordentligt" eller "du slarvar".

Så varje prov ansträngde jag mig till det yttersta! Jag hatade de där "slarvfelen". Jag kunde ju allt, kan det fortfarande. Men jag såg bara inte vad det stod, vad de ville veta.

Och min stavning blev aldrig bättre. Det blev aldrig bättre. Min mamma frågade läraren, undrade om det verkligen skulle vara så här. Men det var ingen fara, nej "hon måste ju vara dålig på något". Svenska var helt enkelt bara inte mitt ämne...

Jag bytte skola i 7:an och vid det här laget hatade jag svenska. Det var så att jag svor om lektionerna och grät över uppgifterna. Jag blev kompis med en tjej med dyslexi. Hon började berätta om sina problem, som lät misstänkt likt min "dålighet i svenska". Jag visste ju redan att min pappa hade dyslexi samt att det var ärftligt.

När jag var 14 år insåg jag att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Vid det tillfället låg jag mellan G och VG i svenska. Det var fruktansvärt men ändå befriande... Jag började först då inse att jag faktiskt inte hatade att skriva, jag förstod bara inte bokstäverna jag skrev med, jag kunde inte se dem framför mig.

En diagnos skulle däremot dröja. Jag hann börja i ettan på gymnasiet innan problemen kom ikapp mig. Jag fattade inget, kunde inget, inte ens matte längre. Allt blev en kamp som slutade i att mamma fick sitta och läsa minsta lilla text högt för mig. Oerhört pinsamt för en 16-åring! Jag som alltid varit bäst i skolan.

I maj i år fick jag diagnosen dyslexi. Det var en enorm lättnad. Jag fick helt plötsligt på papper att jag inte var dum eller dålig, som alla lärare tryckt i mig hela min skolgång. Jag hade bara svårare än alla andra för svenska.

Idag skriver jag för att överleva, det har jag faktiskt gjort sen jag insåg att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Jag ser en viss skönhet i tecknen jag inte riktigt förstår, som i min hjärna har ett eget liv. Jag vart bara tvungen att inse att jag inte behövde göra det för att stava rätt. Jag måste få ut mina känslor på ett kreativt sätt, genom dikter, texter, sånger... När jag är kreativ spelar stavning ingen roll, precis så som det alltid borde varit. Jag har länge låtit dyslexin lägga krokben för min kreativitet...

Och hur går det i svenskan idag? Senaste svenska arbetet jag gjorde fick jag MVG- på. Med stavning? Nej. Med kreativitet? Självklart!