Jag har alltid varit duktig på att fly. Och det har jag gjort. Det är en förmåga jag har använt. Otaliga gånger.
Allt går tillbaka till min starka överlevnadsinstinkt. Minsta hot och jag är borta... Spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt, jag är lika försvunnen för det.
Men jag slåss också... Om jag måste så stannar jag och slåss. Allt för min överlevnad.
Det jobbiga är när jag vill stanna men misstänker att jag inte kommer gå vinnande ur striden.
Än jobbigare när jag måste stanna men slaget är redan förlorat
Jag har förlorat tillräckligt för att veta vad jag förlorar, bitar av mig själv. Jag flyr heller aldrig hel.
Det har lett till att jag känner mig som skärvor av vad jag en gång var, inuti ett tjockt och starkt skal.
Skalet starkt av alla strider, insidan svag och skör.
Vad skulle man inte ge för att få vara hel? Kanske inte med ett sånt starkt skal men utan känslan av att man kommer förlora allt.
För i slaget om min verklighet, om livet som jag känner det, har jag redan förlorat. Det gjorde jag länge sen. Det som finns kvar är att se allt jag bygger förstöras. Om och om igen.
Inget är förevigt. Njut av det medan du kan. Så slåss jag tills jag inte har något kvar att förlora. Sen flyr jag.
Flyr tills det inte finns någonstans att fly.
(titeln är tagen ur låten "The devil keeps me moving" av Eskobar, ett hett musik tips till alla!)
