Jag har spenderat mycket tid på att bara känna att allt är hopplöst. Livet är elakt mot oss alla och jag är knappast något undantag. Alla förlorar vi någon gång hoppet.
Men hoppet är en så märklig sak! Minsta lilla sak kan få oss att få tillbaka hoppet på att det kommer bli bättre, att allt kommer ordna sig. Även om allt väldigt sällan helt ordnar sig eller förblir bra för alltid så förlorar vi sällan hoppet mer än ett litet tag. Det är hoppets magi.
Jag har nu i månaden upptäckt att jag tål jordgubbar igen. Jag har pga magen inte kunnat äta jordgubbar på över två år. Upptäckten av att jag äntligen kan äta ett av mina favoritbär igen är en av de bästa saker som hänt mig på länge. När jag åt det för första gången på två år och inte fick ont i magen var det som att jag vunnit ett Nobelpris.
Är inte det fantastiskt? Jag gick på ett dygn från att må dåligt till att vara en av det gladaste människorna i världen, tack vare ett bär. Och är det inte oftast så att när vi som mest behöver hoppet, vinner vi?
Att bli glad för minsta lilla vinst är inte tragiskt, det är nödvändigt. Man kan leva länge på hoppet, så länge man blir påmind om att hoppas ibland. Det får oss att fortsätta.
För hopplöshet är bara en sak, hopplöst. I hopplösheten lägger du dig ner och dör, i hoppet kämpar du. Kämpar tills den välbehövliga vinsten kommer.
Men tills dess återstår tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och, ledsen Paulus, kärlek må vara störst men jag argumenterar gärna att hoppet är starkast.
