05 augusti 2012

BMI nästan 25

Vad är det ärligaste jag kan skriva? Kan jag pränta ner mig själv på papper? Svart på vitt. Jag kan försöka.

Jag är 18 år, 1.71 m lång och väger 71.8 kg. Jag har fler problem än jag skulle vilja tampas med och betydligt mycket fler än jag gillar att erkänna.

Men vad har jag kämpat mest med? Vikten. Vad är det värsta jag möter varje dag? Min egen spegelbild.

Jag har ätstörningar. Jag har haft problem med vikt, mat, självbild etc. stora delar av mitt liv. Jag slutade för första gången äta när jag var 10 år. Det har aldrig blivit utrett, jag har aldrig haft anorexi eller bulimi.

De flesta omkring mig vet om det. Jag pratar ibland om det och är relativt ärlig med det. Har dock aldrig direkt talat med en psykolog om det. Brukar alltid tänka att jag hanterar det, jag har koll.

Det har jag inte. Jag hanterar det inte.

För faktum är att det är enklare att gå hungrig än att se sig själv i spegeln efter den där sista chokladbiten. Precis som det är lättare att trycka i sig hela kakan istället för att lyssna på skuldkänslorna för den lilla biten.

Jag har jojo-bantat stora delar av min tonårstid. När jag var sjuk gjorde jag självklart inte det men där gick jag ner bara av att vara sjuk så då behövdes det knappast.

Jag har blivit retad för att vara tjock. Jag har haft ångest för möjligheten av att kanske, kanske behöva nämna min vikt för någon. Jag har haft släktingar som sagt att jag inte får fler kakor, även om folk omkring mig ätit betydligt fler, för jag ser mullig ut.

Och hur smal jag än blir ser jag den tjocka lilla flickan i spegeln.

Den tjocka lilla flickan som skulle göra vad som helst för att bli accepterad. Som vill vad alla andra flickor vill, bli älskad.

Där har ni det ärligaste jag kan säga.