Livet är som Vilda musen på grönan. Ni vet ryckigt i svängarna, läskigt, kort och samtidigt alldeles, alldeles underbart.
För ibland är du högst upp, för att snabbt åka ner igen. Ibland färdas du rakt fram, för att sedan svänga och ta en väg du aldrig skulle kunnat tänka dig.
Och allt beror på hur du beter dig under resans gång. Sitter du i hopkurad i ett hörn och är rädd, blir aldrig turen bra. Slänger du däremot upp händerna i luften, skriker för full hals och följer med varje rörelse kommer du älska det.
För vet ni vad, åkturen är för kort för att vara rädd. Precis som livet är för kort för att vara rädd för att göra misstag.
Jag har gjort ett misstag i hela mitt liv och det var att tro att dem existerar. För misstag finns inte, det finns lektioner. Av allt dumt jag gjort har jag lärt mig. Av allt jag har lärt mig har jag förstått att jag ska fortsätta göra dumma saker. För av allt detta blev jag jag.
Av att åka alla berg-och-dal-banor på Gröna Lund har jag lärt mig att dem gör mig åksjuk. Av att kyssa många grodor har jag lärt mig att jag har en respekt för mig själv jag trodde jag förlorat. Av alla situationer jag har fastnat i har jag lärt mig att jag älskar min frihet (även om frihet må vara en illusion).
Och varje gång g-kraften tryckt ner mig har jag insett att jag är stark. Visst är jag rädd, men jag är stark.
Stark nog att inse att jag klarar svängarna, om jag vill det. Jag klarar uppförsbacken, för det finns en nedförsbacke på andra sidan. Och jag kan njuta av resan, utan några måsten och utan något mål.
För det har aldrig funnits ett mål, det finns bara resan. Och jag personligen vill slänga upp armarna och skrika tills alla hör.
