Det finns mycket saker som irriterar mig, faktum är att det finns få saker i detta universum jag inte kan irritera mig på. Likvärdigt finns det få saker som irriterar mig så mycket som "gamla bröllops traditioner". Eller snarare alla dessa idéer om traditionerna! Låt oss klargöra några saker:
Det är inte en gammal tradition att gifta sig i vitt. Faktum är att det var först på 1800-talet brudklänningar skulle vara vita. Innan dess använde man oftast sin finaste klänning (som då ofta var en mörkare färg, mönstrad eller svart) och om du var så rik att du kunde köpa en ny klänning kunde den vara vit, men även blå, silver eller den färg som var modern för tillfället.
1840 gifte sig Drottning Victoria i vitt och då blev det självklart den modernaste färgen att gifta sig i. Men det var först i slutet av 1800-talet en vit klänning blev standard. Vitt var dessutom en länge sorgefärg bland flera europeiska kungahus. Tänk på det nästa gång du ser en brud i vitt!
Att bli ledd fram till altaret av sin far tycker jag är en vidrig tradition. Ja, denna är faktiskt en gammal tradition, bara inte i Sverige! I Sverige har bruden och brudgummen gått in tillsammans, det är så det har varit och, enligt mig, så det borde vara.
Symboliken i brudöverlämning är enkel. Eftersom fadern var förmyndare till sin dotter tills hon gifte sig och när hon gifte sig övergick förmynderskapet till hennes make, överlämningen vid altaret blir alltså en symbol för detta. Överlämningen symboliserar även affäruppgörelsen mellan fadern och maken som bröllopet ofta var.
Hur man en ser på det, väljer man som brud att bli ledd fram till altaret av sin far nedvärderar man sig själv som kvinna och sin förmåga att välja skälv och stå på egna ben. Kalla mig feminist men jag kan gå själv!
Förlovningsringar har funnits länge i olika former men det blev återigen inte vanligt för än på 1800-talet och det faktum att de skulle ha stor diamant blev inte ett faktum för än runt 30-talet. Det fanns självklart förlovningsringar med diamanter innan dess men det var inte standard, precis som förlovningsringarna själva.
Förlovningsringar och bröllopsringar har sen romartiden burits på vänster ringfinger för att romarna trodde att det gick en ven från hjärtat, vilket det gör. Den kallades vena amoris, tyvärr är det inget speciellt med just den venen eftersom det går vener från de andra fingrarna också.
Att gå ner på knä när du friar är också en sån där tradition som funnits i olika former men inte varit standard. En teori är att det kommer från riddartiden då riddare brukade gå ner på knä inför sina herrar och härskarinnor. Under de senaste århundradena har män ibland gått ner på knä, ibland inte, vilket är väldigt likt dagens frieri. Personligen tycker jag det ser fånigt ut att gå ner på knä men smaken är som baken!
Där har ni det! Så enkelt är det. Envisas du med att ha en massa traditioner ska du åtminstone veta vart de kommer ifrån och vad de betyder.
Hur vill jag ha det då? Nu ska jag inte gifta mig men om jag skulle det skulle jag inte gifta mig i vitt (jag klär framförallt inte i vitt), jag ska inte bli ledd av min pappa och friar någon på ett knä till mig säger jag nej!
31 december 2012
21 november 2012
Prinsessan
När jag var liten ville jag vara en prinsessa. En vacker prinsessa i vackra klänningar med en prins som kom och rädda mig. Eller så skulle jag rädda honom, jag är lite osäker över detaljerna. Men jag skulle vara vacker och söt, folk skulle tänka det när de såg mig.
Det finns dagar då jag ser mig själv i spegeln och tycker jag är nästan vacker. Det finns jag gånger jag ser en bild och är nästan nöjd. Då jag inte tycker att mitt hår är hopplöst, min hy är för blek och fräknig eller mitt ansikte är lite för brett, lite för kantigt.
Sen kommer livet tillbaka och jag påminns om att jag inte är vacker. Jag är bara hon som står bredvid, hon som folk ser men aldrig riktigt tittar på. Hon som är lite för rödhårig, lite för blek och med några kilon för mycket.
När jag var yngre ville jag helst av allt vara blond och blåögd. Smal också, som de andra flickorna. Det var dem flickorna som fick vara lucia, spela huvudrollen och alla beundrade dem. Jag är avundsjuk. Det låter patetiskt, ja. Men ärlighet passar mig och jag är avundsjuk.
Jag sjunger. En del säger att jag gör det bra, till och med vackert. Jag fick i så fall något vackert, en röst. Så jag är kanske vacker på så sätt. Om folk såg det ur den synvinkeln.
Men på utsidan, den synvinkeln alla ser det ur, är jag inte vacker. Inte så som vi betraktar vackert. Vissa säger att skönhet ligger i ögat hos betraktaren. Men vi har ändå en universal idé om skönhet. Och vissa blir då vackra och andra, som jag, blir det inte.
För i all ärlighet, ser jag inte ut som hjältinnan, hon som alltid är vacker. Jag ser inte ut som en prinsessa. Jag ser närmast ut som galne hattmakaren.
Ja, det måste ju finnas sådana också.
Det finns dagar då jag ser mig själv i spegeln och tycker jag är nästan vacker. Det finns jag gånger jag ser en bild och är nästan nöjd. Då jag inte tycker att mitt hår är hopplöst, min hy är för blek och fräknig eller mitt ansikte är lite för brett, lite för kantigt.
Sen kommer livet tillbaka och jag påminns om att jag inte är vacker. Jag är bara hon som står bredvid, hon som folk ser men aldrig riktigt tittar på. Hon som är lite för rödhårig, lite för blek och med några kilon för mycket.
När jag var yngre ville jag helst av allt vara blond och blåögd. Smal också, som de andra flickorna. Det var dem flickorna som fick vara lucia, spela huvudrollen och alla beundrade dem. Jag är avundsjuk. Det låter patetiskt, ja. Men ärlighet passar mig och jag är avundsjuk.
Jag sjunger. En del säger att jag gör det bra, till och med vackert. Jag fick i så fall något vackert, en röst. Så jag är kanske vacker på så sätt. Om folk såg det ur den synvinkeln.
Men på utsidan, den synvinkeln alla ser det ur, är jag inte vacker. Inte så som vi betraktar vackert. Vissa säger att skönhet ligger i ögat hos betraktaren. Men vi har ändå en universal idé om skönhet. Och vissa blir då vackra och andra, som jag, blir det inte.
För i all ärlighet, ser jag inte ut som hjältinnan, hon som alltid är vacker. Jag ser inte ut som en prinsessa. Jag ser närmast ut som galne hattmakaren.
Ja, det måste ju finnas sådana också.
03 oktober 2012
Jag hoppas därför existerar jag
Jag har spenderat mycket tid på att bara känna att allt är hopplöst. Livet är elakt mot oss alla och jag är knappast något undantag. Alla förlorar vi någon gång hoppet.
Men hoppet är en så märklig sak! Minsta lilla sak kan få oss att få tillbaka hoppet på att det kommer bli bättre, att allt kommer ordna sig. Även om allt väldigt sällan helt ordnar sig eller förblir bra för alltid så förlorar vi sällan hoppet mer än ett litet tag. Det är hoppets magi.
Jag har nu i månaden upptäckt att jag tål jordgubbar igen. Jag har pga magen inte kunnat äta jordgubbar på över två år. Upptäckten av att jag äntligen kan äta ett av mina favoritbär igen är en av de bästa saker som hänt mig på länge. När jag åt det för första gången på två år och inte fick ont i magen var det som att jag vunnit ett Nobelpris.
Är inte det fantastiskt? Jag gick på ett dygn från att må dåligt till att vara en av det gladaste människorna i världen, tack vare ett bär. Och är det inte oftast så att när vi som mest behöver hoppet, vinner vi?
Att bli glad för minsta lilla vinst är inte tragiskt, det är nödvändigt. Man kan leva länge på hoppet, så länge man blir påmind om att hoppas ibland. Det får oss att fortsätta.
För hopplöshet är bara en sak, hopplöst. I hopplösheten lägger du dig ner och dör, i hoppet kämpar du. Kämpar tills den välbehövliga vinsten kommer.
Men tills dess återstår tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och, ledsen Paulus, kärlek må vara störst men jag argumenterar gärna att hoppet är starkast.
Men hoppet är en så märklig sak! Minsta lilla sak kan få oss att få tillbaka hoppet på att det kommer bli bättre, att allt kommer ordna sig. Även om allt väldigt sällan helt ordnar sig eller förblir bra för alltid så förlorar vi sällan hoppet mer än ett litet tag. Det är hoppets magi.
Jag har nu i månaden upptäckt att jag tål jordgubbar igen. Jag har pga magen inte kunnat äta jordgubbar på över två år. Upptäckten av att jag äntligen kan äta ett av mina favoritbär igen är en av de bästa saker som hänt mig på länge. När jag åt det för första gången på två år och inte fick ont i magen var det som att jag vunnit ett Nobelpris.
Är inte det fantastiskt? Jag gick på ett dygn från att må dåligt till att vara en av det gladaste människorna i världen, tack vare ett bär. Och är det inte oftast så att när vi som mest behöver hoppet, vinner vi?
Att bli glad för minsta lilla vinst är inte tragiskt, det är nödvändigt. Man kan leva länge på hoppet, så länge man blir påmind om att hoppas ibland. Det får oss att fortsätta.
För hopplöshet är bara en sak, hopplöst. I hopplösheten lägger du dig ner och dör, i hoppet kämpar du. Kämpar tills den välbehövliga vinsten kommer.
Men tills dess återstår tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och, ledsen Paulus, kärlek må vara störst men jag argumenterar gärna att hoppet är starkast.
05 augusti 2012
BMI nästan 25
Vad är det ärligaste jag kan skriva? Kan jag pränta ner mig själv på papper? Svart på vitt. Jag kan försöka.
Jag är 18 år, 1.71 m lång och väger 71.8 kg. Jag har fler problem än jag skulle vilja tampas med och betydligt mycket fler än jag gillar att erkänna.
Men vad har jag kämpat mest med? Vikten. Vad är det värsta jag möter varje dag? Min egen spegelbild.
Jag har ätstörningar. Jag har haft problem med vikt, mat, självbild etc. stora delar av mitt liv. Jag slutade för första gången äta när jag var 10 år. Det har aldrig blivit utrett, jag har aldrig haft anorexi eller bulimi.
De flesta omkring mig vet om det. Jag pratar ibland om det och är relativt ärlig med det. Har dock aldrig direkt talat med en psykolog om det. Brukar alltid tänka att jag hanterar det, jag har koll.
Det har jag inte. Jag hanterar det inte.
För faktum är att det är enklare att gå hungrig än att se sig själv i spegeln efter den där sista chokladbiten. Precis som det är lättare att trycka i sig hela kakan istället för att lyssna på skuldkänslorna för den lilla biten.
Jag har jojo-bantat stora delar av min tonårstid. När jag var sjuk gjorde jag självklart inte det men där gick jag ner bara av att vara sjuk så då behövdes det knappast.
Jag har blivit retad för att vara tjock. Jag har haft ångest för möjligheten av att kanske, kanske behöva nämna min vikt för någon. Jag har haft släktingar som sagt att jag inte får fler kakor, även om folk omkring mig ätit betydligt fler, för jag ser mullig ut.
Och hur smal jag än blir ser jag den tjocka lilla flickan i spegeln.
Den tjocka lilla flickan som skulle göra vad som helst för att bli accepterad. Som vill vad alla andra flickor vill, bli älskad.
Där har ni det ärligaste jag kan säga.
Jag är 18 år, 1.71 m lång och väger 71.8 kg. Jag har fler problem än jag skulle vilja tampas med och betydligt mycket fler än jag gillar att erkänna.
Men vad har jag kämpat mest med? Vikten. Vad är det värsta jag möter varje dag? Min egen spegelbild.
Jag har ätstörningar. Jag har haft problem med vikt, mat, självbild etc. stora delar av mitt liv. Jag slutade för första gången äta när jag var 10 år. Det har aldrig blivit utrett, jag har aldrig haft anorexi eller bulimi.
De flesta omkring mig vet om det. Jag pratar ibland om det och är relativt ärlig med det. Har dock aldrig direkt talat med en psykolog om det. Brukar alltid tänka att jag hanterar det, jag har koll.
Det har jag inte. Jag hanterar det inte.
För faktum är att det är enklare att gå hungrig än att se sig själv i spegeln efter den där sista chokladbiten. Precis som det är lättare att trycka i sig hela kakan istället för att lyssna på skuldkänslorna för den lilla biten.
Jag har jojo-bantat stora delar av min tonårstid. När jag var sjuk gjorde jag självklart inte det men där gick jag ner bara av att vara sjuk så då behövdes det knappast.
Jag har blivit retad för att vara tjock. Jag har haft ångest för möjligheten av att kanske, kanske behöva nämna min vikt för någon. Jag har haft släktingar som sagt att jag inte får fler kakor, även om folk omkring mig ätit betydligt fler, för jag ser mullig ut.
Och hur smal jag än blir ser jag den tjocka lilla flickan i spegeln.
Den tjocka lilla flickan som skulle göra vad som helst för att bli accepterad. Som vill vad alla andra flickor vill, bli älskad.
Där har ni det ärligaste jag kan säga.
26 juli 2012
Rädda mig?
Med min starka min starka insekts och spindel-fobi (extra poäng för att jag har koll på att spindlar inte är insekter?) tyckte jag att skaffa just katter var ju lite sådär extra smart! Dels är de trevliga, söta djur och så kan de döda de otrevliga småsakerna jag får panik av.
Jag menar, katter är ju jägare som kan klara av fåglar och råttor! Några små insekter borde vara småpotatis.
Tji fick jag. För mina katter (jag har två) är de sämsta jägare jag har sett! Snart 4 år gamla har jag aldrig sett dem verkligen döda något...
Jag såg dem en gång försöka döda en bananfluga. Tillsammans. Det tog 5 minuter innan den ena antingen åt upp den eller den flydde, vi vet inte säkert. Jaktdjur? My ass!
Nu inatt försökte jag få dem att döda en bärfis. Efter den ena försökt nosa ihjäl den i 5 minuter (den andra såg den inte ens) tog jag mig själv i kragen och öppnade fönstret för att försöka vifta ut den (något som inte är det lättaste med en katt som vill ut genom fönstret samtidigt)!
Till deras försvar måste jag dock tillägga att jag inte har sett en spindel hemma på 4 år... Jo en men den tror vi att ena katten lyckades döda! Så kanske är de duktigare utan publik. Eller så kanske de bara kan döda spindlar?
Jag menar, katter är ju jägare som kan klara av fåglar och råttor! Några små insekter borde vara småpotatis.
Tji fick jag. För mina katter (jag har två) är de sämsta jägare jag har sett! Snart 4 år gamla har jag aldrig sett dem verkligen döda något...
Jag såg dem en gång försöka döda en bananfluga. Tillsammans. Det tog 5 minuter innan den ena antingen åt upp den eller den flydde, vi vet inte säkert. Jaktdjur? My ass!
Nu inatt försökte jag få dem att döda en bärfis. Efter den ena försökt nosa ihjäl den i 5 minuter (den andra såg den inte ens) tog jag mig själv i kragen och öppnade fönstret för att försöka vifta ut den (något som inte är det lättaste med en katt som vill ut genom fönstret samtidigt)!
Till deras försvar måste jag dock tillägga att jag inte har sett en spindel hemma på 4 år... Jo en men den tror vi att ena katten lyckades döda! Så kanske är de duktigare utan publik. Eller så kanske de bara kan döda spindlar?
14 juni 2012
Världens mest hatade
Jag måste ha skaffat världens mest hatade jobb. Jag har precis börjat jobba som telefonförsäljare. Ett rätt bra jobb egentligen för mig som student som måste ha ett deltidsjobb. Jag kan jobba bra tider, det är stimulerande och jag lär mig mycket!
Men det är ju lite knäckande. Jag är rätt hårdhudad och jag tar inte åt mig. Men vissa samtal undrar man ju om det skulle skada folk att vara lite trevliga? Det folk inte förstår är att detta faktiskt är mitt jobb! Det är en människa på andra sidan av linjen!
Jag fattar att det är överjävligt när folk ringer mitt i maten. Men ta helst inte ut det över oss! Vi gör vårt jobb. Och ett jobb jag inte tror många skulle klara!
Så nästa gång någon ringer med ett erbjudande, ber jag er, tänk på personen i andra änden! Vi vill inte vara elaka! Jag vill bara göra ett bra jobb! Jag vill ta mig igenom mina studier och kanske en dag få möjligheten att flytta hemifrån. Jag ringer inte för att vara elak och jag har faktiskt inte gjort er något.
Men det är ju lite knäckande. Jag är rätt hårdhudad och jag tar inte åt mig. Men vissa samtal undrar man ju om det skulle skada folk att vara lite trevliga? Det folk inte förstår är att detta faktiskt är mitt jobb! Det är en människa på andra sidan av linjen!
Jag fattar att det är överjävligt när folk ringer mitt i maten. Men ta helst inte ut det över oss! Vi gör vårt jobb. Och ett jobb jag inte tror många skulle klara!
Så nästa gång någon ringer med ett erbjudande, ber jag er, tänk på personen i andra änden! Vi vill inte vara elaka! Jag vill bara göra ett bra jobb! Jag vill ta mig igenom mina studier och kanske en dag få möjligheten att flytta hemifrån. Jag ringer inte för att vara elak och jag har faktiskt inte gjort er något.
13 juni 2012
Annorlunda
Inte min vanliga musiksmak men just nu kör jag denna på repeat:
Blanda gärna in denna godingen:
(Jag ber om ursäkt för Twilight-videon till, den enda videon jag hitta som inte var live)
Bara för härligt alltså!
12 juni 2012
Lånad tid, lånat liv?
"I slutändan ska vi alla dö. Märkvärdigt, att så många gör ett sådant väsen huruvida det sker förr eller senare. Tiden flyter som vatten och vi dras med hur mycket vi än försöker att simma motströms."
(citat ur "Erebos"(2010) av Ursula Poznanski, s.70)
Döden.
Målet som vi alla har men ingen vill nå.
Alla har vi en rädsla för den. En kompis till mig brukar säga att alla rädslor grundar sig i rädslan för döden. Jag blir mer och mer benägen att hålla med henne. För allt påminner oss oundvikligen om vår egen skröplighet och den korta tid vi fått tilldelat oss.
Ovissheten är en annan faktor. Vetskapen om att jag kan dö i morgon är mer än de flesta klarar av att tänka på. Tanken skjuts långt bak i medvetandet. Och vad händer efter döden? Återigen ovisshet.
Så länge vi inte kan hoppas på att slippa allt det där helt, vill vi leva så länge som möjligt. Men hur länge är tillräckligt? Inget mindre än en evighet duger för de flesta. Men evigheten verkar vara få förunnat.
Egentligen borde det inte vara en så stor sak. Det enda vi kan garantera är att vi dör. Det finns ingen garanti för att du föds, inga garantier för att få uppleva ditten och datten. Men dör, det gör du. Det är ett faktum. Vi vet inte när eller hur men vi vet att.
För mig har det varit en läskig tanke i det förflutna. Men allt som allt skrämmer mig tanken mindre. Jag vill inte dö, men jag har då och då försonat mig med att jag kommer göra det. Och när den dagen kommer hoppas jag bara att jag är redo. Redo för det okända.
Jag har faktiskt tvingat mig själv att acceptera döden några gånger. När jag var som sjukast visste jag aldrig riktigt hur länge till min kropp skulle klara, att inte äta tillräckligt tar rejält på kroppen. Eller hur länge jag skulle klara... Man tvingar sig själv att tänka på sådant. Nu blev jag frisk innan jag svävade i allvarlig fara men det hindrar en inte från att mitt i inse att man måste acceptera att jag kanske inte överlever.
Det är egentligen ett faktum man måste ha klart för sig varje dag: "Jag kanske inte överlever". Det hindrar inte en från att kämpa men det lindrar en del av rädslan. Man vet alla möjligheter och man har accepterat det.
Jag har en sak klart för mig i alla fall, jag vill inte leva för evigt. En evighet här lockar mig inte längre. Det finns så mycket i världen som är fruktansvärt, vill jag ha en evighet av det? Nej.
Många kommer säkert att tycka att det är en morbid tanke att känna att jag inte vill leva för evigt. Är det inte samma sak som att säga att jag vill dö?
Egentligen inte. Jag säger inte att jag vill dö just nu, jag säger att jag har accepterat att jag kommer göra det. Jag har också sett att för mig är evigt liv inte ett alternativ, den tanken är värre än döden. Och därför har jag tagit till mig döden. Jag har accepterat att så är det.
Jag vill inte nödvändigtvis leva tills jag är 100 år. Jag tycker inte heller det är det väsentliga. Jag tycker det viktiga är att du lever lyckligt. Huvudsaken är att jag lever mitt liv som jag vill det. Sen när jag dör, om jag så gör det när jag är 20 eller 120, så ska jag inte vilja ändra något.
För i slutändan återstår bara detta:
Vi kommer alla att dö.
Och det är så det ska vara.
(citat ur "Erebos"(2010) av Ursula Poznanski, s.70)
Döden.
Målet som vi alla har men ingen vill nå.
Alla har vi en rädsla för den. En kompis till mig brukar säga att alla rädslor grundar sig i rädslan för döden. Jag blir mer och mer benägen att hålla med henne. För allt påminner oss oundvikligen om vår egen skröplighet och den korta tid vi fått tilldelat oss.
Ovissheten är en annan faktor. Vetskapen om att jag kan dö i morgon är mer än de flesta klarar av att tänka på. Tanken skjuts långt bak i medvetandet. Och vad händer efter döden? Återigen ovisshet.
Så länge vi inte kan hoppas på att slippa allt det där helt, vill vi leva så länge som möjligt. Men hur länge är tillräckligt? Inget mindre än en evighet duger för de flesta. Men evigheten verkar vara få förunnat.
Egentligen borde det inte vara en så stor sak. Det enda vi kan garantera är att vi dör. Det finns ingen garanti för att du föds, inga garantier för att få uppleva ditten och datten. Men dör, det gör du. Det är ett faktum. Vi vet inte när eller hur men vi vet att.
För mig har det varit en läskig tanke i det förflutna. Men allt som allt skrämmer mig tanken mindre. Jag vill inte dö, men jag har då och då försonat mig med att jag kommer göra det. Och när den dagen kommer hoppas jag bara att jag är redo. Redo för det okända.
Jag har faktiskt tvingat mig själv att acceptera döden några gånger. När jag var som sjukast visste jag aldrig riktigt hur länge till min kropp skulle klara, att inte äta tillräckligt tar rejält på kroppen. Eller hur länge jag skulle klara... Man tvingar sig själv att tänka på sådant. Nu blev jag frisk innan jag svävade i allvarlig fara men det hindrar en inte från att mitt i inse att man måste acceptera att jag kanske inte överlever.
Det är egentligen ett faktum man måste ha klart för sig varje dag: "Jag kanske inte överlever". Det hindrar inte en från att kämpa men det lindrar en del av rädslan. Man vet alla möjligheter och man har accepterat det.
Jag har en sak klart för mig i alla fall, jag vill inte leva för evigt. En evighet här lockar mig inte längre. Det finns så mycket i världen som är fruktansvärt, vill jag ha en evighet av det? Nej.
Många kommer säkert att tycka att det är en morbid tanke att känna att jag inte vill leva för evigt. Är det inte samma sak som att säga att jag vill dö?
Egentligen inte. Jag säger inte att jag vill dö just nu, jag säger att jag har accepterat att jag kommer göra det. Jag har också sett att för mig är evigt liv inte ett alternativ, den tanken är värre än döden. Och därför har jag tagit till mig döden. Jag har accepterat att så är det.
Jag vill inte nödvändigtvis leva tills jag är 100 år. Jag tycker inte heller det är det väsentliga. Jag tycker det viktiga är att du lever lyckligt. Huvudsaken är att jag lever mitt liv som jag vill det. Sen när jag dör, om jag så gör det när jag är 20 eller 120, så ska jag inte vilja ändra något.
För i slutändan återstår bara detta:
Vi kommer alla att dö.
Och det är så det ska vara.
02 april 2012
The devil keeps me moving
Jag har alltid varit duktig på att fly. Och det har jag gjort. Det är en förmåga jag har använt. Otaliga gånger.
Allt går tillbaka till min starka överlevnadsinstinkt. Minsta hot och jag är borta... Spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt, jag är lika försvunnen för det.
Men jag slåss också... Om jag måste så stannar jag och slåss. Allt för min överlevnad.
Det jobbiga är när jag vill stanna men misstänker att jag inte kommer gå vinnande ur striden.
Än jobbigare när jag måste stanna men slaget är redan förlorat
Jag har förlorat tillräckligt för att veta vad jag förlorar, bitar av mig själv. Jag flyr heller aldrig hel.
Det har lett till att jag känner mig som skärvor av vad jag en gång var, inuti ett tjockt och starkt skal.
Skalet starkt av alla strider, insidan svag och skör.
Vad skulle man inte ge för att få vara hel? Kanske inte med ett sånt starkt skal men utan känslan av att man kommer förlora allt.
För i slaget om min verklighet, om livet som jag känner det, har jag redan förlorat. Det gjorde jag länge sen. Det som finns kvar är att se allt jag bygger förstöras. Om och om igen.
Inget är förevigt. Njut av det medan du kan. Så slåss jag tills jag inte har något kvar att förlora. Sen flyr jag.
Flyr tills det inte finns någonstans att fly.
(titeln är tagen ur låten "The devil keeps me moving" av Eskobar, ett hett musik tips till alla!)
Allt går tillbaka till min starka överlevnadsinstinkt. Minsta hot och jag är borta... Spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt, jag är lika försvunnen för det.
Men jag slåss också... Om jag måste så stannar jag och slåss. Allt för min överlevnad.
Det jobbiga är när jag vill stanna men misstänker att jag inte kommer gå vinnande ur striden.
Än jobbigare när jag måste stanna men slaget är redan förlorat
Jag har förlorat tillräckligt för att veta vad jag förlorar, bitar av mig själv. Jag flyr heller aldrig hel.
Det har lett till att jag känner mig som skärvor av vad jag en gång var, inuti ett tjockt och starkt skal.
Skalet starkt av alla strider, insidan svag och skör.
Vad skulle man inte ge för att få vara hel? Kanske inte med ett sånt starkt skal men utan känslan av att man kommer förlora allt.
För i slaget om min verklighet, om livet som jag känner det, har jag redan förlorat. Det gjorde jag länge sen. Det som finns kvar är att se allt jag bygger förstöras. Om och om igen.
Inget är förevigt. Njut av det medan du kan. Så slåss jag tills jag inte har något kvar att förlora. Sen flyr jag.
Flyr tills det inte finns någonstans att fly.
(titeln är tagen ur låten "The devil keeps me moving" av Eskobar, ett hett musik tips till alla!)
20 februari 2012
Jag håller mig till självdiagnoser
Jag erkänner: jag är en aning hypokondrisk av mig. Jag blir lätt nervös när min kropp får ett nytt symptom. Det är en konsekvens av mina magproblem även om jag ärligt talat alltid har haft tendensen.
Men jag hatar läkare. Jag vill inte gå dit! Varför? För de är alltid otrevliga och tar mig aldrig på allvar!
Jag menar hur fan kan en läkare veta så lite? Hur kan det förutsätta att det är något ofarligt utan att ens titta på det? Och hur kan de vara så ointresserade att ta reda på vad det är?
"Har du bytt skor nyligen?" "Nej", "Hur ont gör det?" "Tillräckligt för att gå till läkaren?" "Nej, jag vet inte vad det är"
GAH!
Jag blev remitterad gastroenheten på ett stort sjukhus för några år sedan. Första gången jag var hos läkaren där sa han klart och tydligt, utan några undersökningar, "Du har IBS och fler matallergier än mjölk". Så han satte mig på en eliminationsdiet (en diet bestående av livsmedel det är högst ovanligt att vara allergisk mot).
Det låter ju bra. Bara det att det inte var någon matallergi och jag blev bara sämre eftersom kosten fick mig att sluta äta.
Men det vara fortfarande "bara IBS". Han gjorde de nödvändiga undersökningarna och sen sa han att det fanns inget mer han kunde göra. Då hade jag träffat honom tre gånger på ett år, varje gång var han så ointresserad och otrevlig att han fick mig att gråta.
Och han var dessutom överläkare på den nämnda gastroenheten. Och det han satt och sa till mig var att han inte kunde hjälpa mig, en patient med en tarmstörning. Intressant, jag hoppas du inte är magläkare! Woops...
Det var då jag slutade tro på att läkare faktiskt kunde sitt jobb. Sen dess har jag sett att det är oftare läkare inte vet, orkar eller bryr sig om vad som är fel än inte. Så länge det inte är livshotande.
Som den gången en annan läkare skrev ut D-vitamin tabletter innehållandes sojaprotein, en annan allergi jag har, till mig. Jag vet att jag D-vitamin brist, men jag väljer ärligt talat en brist framför en allergisk reaktion. Jag vet det är konstigt men jag är ju inte riktigt normal.
Eller när en tredje läkare skrev ut allergitabletter till mig dragerade i laktos. Och som alla (ingen) vet, man kan ta bort laktosen från mjölken men inte mjölken från laktosen. Jag har en känsla att det har motsatt effekt, men jag är ju ingen läkare!
Vill ni veta det hemska? Ingen av de sist nämnda läkarna var trötta akut/jourläkare som gjorde ett misstag. Nej, de var sådana där mottagningsläkare som man aldrig kan få tid hos för de är så upptagna med gud vet vad? Inte bota människor i alla fall, för det är ju inte det de får betalt för!
Jag menar jag förstår om en trött jourläkare inte alltid kan hjälpa om det inte är akut. Men vårdcentralen har öppet kl. 08-17, så de läkarna kan ju knappast skylla på trötthetsaspekten. Och de borde ju kunna ta emot icke akutfall på en vårdcentral... Sjukhusen gör ju knappast det!
Det finns säkert bra läkare också, jag har bara inte träffat dem än.
Men jag hatar läkare. Jag vill inte gå dit! Varför? För de är alltid otrevliga och tar mig aldrig på allvar!
Jag menar hur fan kan en läkare veta så lite? Hur kan det förutsätta att det är något ofarligt utan att ens titta på det? Och hur kan de vara så ointresserade att ta reda på vad det är?
"Har du bytt skor nyligen?" "Nej", "Hur ont gör det?" "Tillräckligt för att gå till läkaren?" "Nej, jag vet inte vad det är"
GAH!
Jag blev remitterad gastroenheten på ett stort sjukhus för några år sedan. Första gången jag var hos läkaren där sa han klart och tydligt, utan några undersökningar, "Du har IBS och fler matallergier än mjölk". Så han satte mig på en eliminationsdiet (en diet bestående av livsmedel det är högst ovanligt att vara allergisk mot).
Det låter ju bra. Bara det att det inte var någon matallergi och jag blev bara sämre eftersom kosten fick mig att sluta äta.
Men det vara fortfarande "bara IBS". Han gjorde de nödvändiga undersökningarna och sen sa han att det fanns inget mer han kunde göra. Då hade jag träffat honom tre gånger på ett år, varje gång var han så ointresserad och otrevlig att han fick mig att gråta.
Och han var dessutom överläkare på den nämnda gastroenheten. Och det han satt och sa till mig var att han inte kunde hjälpa mig, en patient med en tarmstörning. Intressant, jag hoppas du inte är magläkare! Woops...
Det var då jag slutade tro på att läkare faktiskt kunde sitt jobb. Sen dess har jag sett att det är oftare läkare inte vet, orkar eller bryr sig om vad som är fel än inte. Så länge det inte är livshotande.
Som den gången en annan läkare skrev ut D-vitamin tabletter innehållandes sojaprotein, en annan allergi jag har, till mig. Jag vet att jag D-vitamin brist, men jag väljer ärligt talat en brist framför en allergisk reaktion. Jag vet det är konstigt men jag är ju inte riktigt normal.
Eller när en tredje läkare skrev ut allergitabletter till mig dragerade i laktos. Och som alla (ingen) vet, man kan ta bort laktosen från mjölken men inte mjölken från laktosen. Jag har en känsla att det har motsatt effekt, men jag är ju ingen läkare!
Vill ni veta det hemska? Ingen av de sist nämnda läkarna var trötta akut/jourläkare som gjorde ett misstag. Nej, de var sådana där mottagningsläkare som man aldrig kan få tid hos för de är så upptagna med gud vet vad? Inte bota människor i alla fall, för det är ju inte det de får betalt för!
Jag menar jag förstår om en trött jourläkare inte alltid kan hjälpa om det inte är akut. Men vårdcentralen har öppet kl. 08-17, så de läkarna kan ju knappast skylla på trötthetsaspekten. Och de borde ju kunna ta emot icke akutfall på en vårdcentral... Sjukhusen gör ju knappast det!
Det finns säkert bra läkare också, jag har bara inte träffat dem än.
05 februari 2012
The meaning of jewelry
Bild från Kyssjohanna/Dogeared
Jag är väldigt förtjust i smycken som har en betydelse, det är så bra påminnelser. Dogeared är ett märke som gör väldigt fina smycken med olika betydelser, jag skulle gärna skaffa flera av märkets smycken, detta ovan till exempel. Tyvärr är de så dyra! But a girl can dream...
11 januari 2012
04 januari 2012
I (don't) need another one
Bild från La Redoute
Jag har skrivit förut om min kärlek till maxiklänningar, köper minst en om året. Och denna är underbar tycker jag! Älskar boho/etno-mönstret med ursnygga jordiga toner. Med skärningen under brösten skulle den (förmodligen) vara rätt smickrande på mig. Love it!
03 januari 2012
Stoooort I-landsproblem
Jag vet inte vad jag ska ha frisyr. Jag klippte av mig håret i höstas (något jag nu inser att jag misslyckats med att visa upp) och det var härligt och bra och allt det där.
Men nu? Jag vet inte vad jag ska göra med det.
En sak ska folk ha klart för sig: det är högst ovanligt att jag har håret på samma sätt i mer än ett år. Jag har lyssnar på samma musik, klär mig likadant m.m. Men håret, det är evigt föränderligt.
Jag har haft rakt, lockigt, mittemellan. Det har varit kort, långt... Jag har klippt haft hellugg, snelugg, ingen lugg... Snebena, mittbena, svart, rött, blont (dock omdiskuterat)...
Ni fattar... Jag brukar ofta ha rätt klart för mig vad jag vill göra... Men nu har jag ingen aning.
Jag vet att jag vill färga mörkröd-brunt... Men vad mer? Ska jag låta det växa? Ska jag klippa det kortare? I don't know!!!
Det gör mig bara så irriterad när jag ser mig i spegeln! Kan jag inte bara bestämma mig?
Men nu? Jag vet inte vad jag ska göra med det.
En sak ska folk ha klart för sig: det är högst ovanligt att jag har håret på samma sätt i mer än ett år. Jag har lyssnar på samma musik, klär mig likadant m.m. Men håret, det är evigt föränderligt.
Jag har haft rakt, lockigt, mittemellan. Det har varit kort, långt... Jag har klippt haft hellugg, snelugg, ingen lugg... Snebena, mittbena, svart, rött, blont (dock omdiskuterat)...
Ni fattar... Jag brukar ofta ha rätt klart för mig vad jag vill göra... Men nu har jag ingen aning.
Jag vet att jag vill färga mörkröd-brunt... Men vad mer? Ska jag låta det växa? Ska jag klippa det kortare? I don't know!!!
Det gör mig bara så irriterad när jag ser mig i spegeln! Kan jag inte bara bestämma mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)