Jag är en högst vetenskaplig person. Jag vill ha en logisk förklaring på allt och gärna bevis. Tyvärr går inte denna delen av mig riktigt ihop med vad jag är.
Jag har alltid haft en instinktiv känsla för rum. Jag känner möbler, väggar och tak även om jag blundar eller står med ryggen mot. Det är som en stickande känsla över hela kroppen och jag bara vet. Människor också, de har en speciell känsla, mer dov och pulserande.
Jag bara vet vad folk känner, speciellt kärlek. Ju bättre jag känner en person, desto mer vet jag av vad de känner och, till viss del, tänker. Folks känslor sköljer som vågor över mig som helt plötsligt blir mina egna.
Jag har sen jag var liten haft svårt att vara ensam, jag hade jämt svårt att sova och kunde inte leka ensam i mitt rum utan tv eller bandspelare på. För om det var helt tyst, blev allt så mycket starkare. All energi runt mig blev hörbar.
Och inget av detta är vetenskapligt. Inget av detta kan jag bevisa. Det är inte logiskt. Men hur förklarar jag bort när jag bara vet?
Jag har spenderat tid med att intala mig att det är inbillning. Jag har känt mig galen. Men när man har haft rätt en gång för mycket, då är inte förklaringar som inbillning eller mental instabilitet tillräckligt längre.
Jag har numera accepterat att jag är vad som brukar kallas "empathic psychic". Jag kan inte förklara det, det är inte logiskt. Men det är det jag är.
Jag har accepterat att världen är större än vad jag kan se och bevisa. För jag känner, tyvärr, inte bara av levande medvetanden. Jag önskar bittert att jag kunde förklara men när man känner en närvaro bredvid sin säng och känner känslorna, vad det än må vara, är inte logiken viktig längre.
Det finns en sorts känslor som jag inte blir klok på dock, mina egna. För jag vet inte alltid varför jag är ledsen, varför jag är arg eller om jag överhuvudtaget känner något som jag tror jag känner.
Och prova detta i 365 dagar. I 19 år. Alla andras problem jag känt mig tvungen att lösa, för känslorna var väl mina? Att hoppa från sinnesstämning till sinnesstämning och sen tillbaka igen, det tar på krafterna. Och att aldrig kunna stänga av vågorna som kommer emot mig, stickningarna i huden eller magkänslan.
För jag vet. Det är min förbannelse, jag vet. Även när jag inte borde. Och jag kan inte förklara varför.
