24 juni 2013

Vi måste kämpa för skolan

Den 4:e juni tog jag studenten. Jag har gått i skolan i 13 år. Jag har följt med alla skoldebatter de senaste åren eftersom de i, med största sannolikhet, skulle påverka mig. Det sorgliga med detta är att jag inte haft ett dugg att säga till om. Med alla förslag och "lösningar" som kommit de senaste åren har vi, som reformerna faktiskt påverkat, väldigt sällan haft saker att säga till om.

Nyligen handlade debatten om att det är för enkelt att komma in på lärarlinjen och att det är för få som söker. Jag kan ge er alla, nu på en gång, ett snabbt svar på varför det är så: det finns inga pengar att hämta. För ungdomar som tänker ta studielån och plugga länge, gör det väldigt sällan för ingenting. Tänk er själva: om du hade betygen och kunde välja precis vad du ville, läkare, civilingenjör, advokat, lärare, vad skulle du välja? Ingen väljer lärare. För faktum är att du som lärare kommer få jobba hårt, bli psykiskt (och vissa även fysiskt) misshandlad, med höga studielån för en struntsumma pengar. Jag är förundrad över att det fortfarande finns lärare!

Men hur länge till? En av mina bästa lärare slutade förra året. Varför? För lite lön. En annan riktigt bra lärare slutade under mitt 8:e skolår och blev översättare, bättre lön och bättre arbetsklimat. En tredje av mina före detta lärare brukar säga att vi ska göra vad som helst, förutom att bli lärare. Många av mina dåvarande lärare bad oss om att i höstas protestera över de nya lärarlönerna, för att det skulle bli skillnad. Och folk undrar varför lärare inte är ett statusyrke?

Jag är helt för att vi måste ställa högre krav på lärare, jag har haft tillräckligt många dåliga lärare för att se att det behövs. Men för att kunna ställa krav måste vi ha något att ställa krav på. Och verkligheten är sådan att inte tillräckligt många söker lärarlinjen för att vi ska ha råd att sålla ut de dåliga. Nej, jag säger högre löner är lösningen.

Tänk tillbaka. Tänk på alla era bra lärare. Tänk på hur de har format era liv, era val, era tankar. Tänk ut vad ni tycker alla dessa vardagshjältar skulle varit värda. Tänk sedan på vad alla era lärare fick utstå under er skolgång i form av bus, elaka gliringar, mobbning m.m. Tänk på hur det skulle kännas att jobba i ett sådant klimat. Minns sedan att medellönen för allt detta är 25.000 kr. Tycker ni att detta är vettigt?

10 maj 2013

Mer än ögat ser

Jag är en högst vetenskaplig person. Jag vill ha en logisk förklaring på allt och gärna bevis. Tyvärr går inte denna delen av mig riktigt ihop med vad jag är. 

Jag har alltid haft en instinktiv känsla för rum. Jag känner möbler, väggar och tak även om jag blundar eller står med ryggen mot. Det är som en stickande känsla över hela kroppen och jag bara vet. Människor också, de har en speciell känsla, mer dov och pulserande.

Jag bara vet vad folk känner, speciellt kärlek. Ju bättre jag känner en person, desto mer vet jag av vad de känner och, till viss del, tänker. Folks känslor sköljer som vågor över mig som helt plötsligt blir mina egna.

Jag har sen jag var liten haft svårt att vara ensam, jag hade jämt svårt att sova och kunde inte leka ensam i mitt rum utan tv eller bandspelare på. För om det var helt tyst, blev allt så mycket starkare. All energi runt mig blev hörbar.

Och inget av detta är vetenskapligt. Inget av detta kan jag bevisa. Det är inte logiskt. Men hur förklarar jag bort när jag bara vet?

Jag har spenderat tid med att intala mig att det är inbillning. Jag har känt mig galen. Men när man har haft rätt en gång för mycket, då är inte förklaringar som inbillning eller mental instabilitet tillräckligt längre.

Jag har numera accepterat att jag är vad som brukar kallas "empathic psychic". Jag kan inte förklara det, det är inte logiskt. Men det är det jag är.

Jag har accepterat att världen är större än vad jag kan se och bevisa. För jag känner, tyvärr, inte bara av levande medvetanden. Jag önskar bittert att jag kunde förklara men när man känner en närvaro bredvid sin säng och känner känslorna, vad det än må vara, är inte logiken viktig längre. 

Det finns en sorts känslor som jag inte blir klok på dock, mina egna. För jag vet inte alltid varför jag är ledsen, varför jag är arg eller om jag överhuvudtaget känner något som jag tror jag känner.

Och prova detta i 365 dagar. I 19 år. Alla andras problem jag känt mig tvungen att lösa, för känslorna var väl mina? Att hoppa från sinnesstämning till sinnesstämning och sen tillbaka igen, det tar på krafterna. Och att aldrig kunna stänga av vågorna som kommer emot mig, stickningarna i huden eller magkänslan.

För jag vet. Det är min förbannelse, jag vet. Även när jag inte borde. Och jag kan inte förklara varför.

13 februari 2013

Bring it on

Jag har många åsikter, jag är stark, jag respekterar mig själv och jag vet vad jag vill. Jag råkar dessutom vara kvinna.

Jag vägrar numera även att ta skit.

Detta betyder självklart inte att jag inte får skit. Jag har blivit sexuellt trakasserad, som så många andra kvinnor som fått bröst tidigt. Jag har blivit anklagad för att vara super feminist/bitterfitta. Jag har blivit objektifierad. Allt detta gör mig trött.

Inget jag har sett av samhället skulle få mig att kalla det jämlikt. För när vi kämpat för lika villkor med pappaledighet och lön har vi som samhälle glömt en viktig sak: respekt!

Vad hände med respekten? Mycket av det jag ser gör mig mörkrädd. Män, killar, pojkar som hävdar att en tjej som säger nej, har egna åsikter eller är stark i sig själva är värdelösa slynor. Kvinnor, tjejer, flickor som praktiskt taget dömt ut hela manligheten som svin eller anser att en man som jobbat hårt hela livet inte förtjänar sin plats för att han är just man!

I min värld är det enkelt. Oavsett om du är kvinna, man eller något däremellan bestämmer du över din kropp. Har du nått någonstans i livet har du gjort det det på resultat, inte på kön. I min perfekta bubbla är ingen ett kön, alla är individer.

Hur långt därifrån har vi inte hamnat? Vi har näthat, objektifiering av alla kön, kvotering, sexuella trakasserier etc som vardagsmat.

Jag tänker alltid fortsätta sprida mina åsikter, oavsett om jag blir hatad för det. För att citera Pat Benetar: "Hit me with your best shot". För jag tänker inte kedja fast mig vid spisen och jag tänker inte kompromissa mig själv.

Jag vill ses som en individ, inte ett sexuellt objekt. Jag vill vinna här i livet för att jag är duktig, inte för att jag är kvinna. Precis som jag inte vill förlora här i livet för att jag inte är man.

Och allt grundar sig i respekt, jag vill ha respekt. Det enda jag kräver är respekt, lika vilkor spelar ingen roll utan det. För först när vi alla respekterar varandra ska allt det andra komma på tal.

12 februari 2013

I'm a cowboy - 130212


Tröja - Bikbok
Kjol - Topshop
Hatt - H&M
Skor - Scorett

08 februari 2013

I'm curvy and I like it - 130208


Klänning - American apparel
Halsband - Topshop
Skor - Acne

Återigen en usel bild. Jaja, man tager vad man haver!

07 februari 2013

Light shopping

Gjorde lite lätt shopping idag. Mest tråkiga saker, som strumpbyxor och ett svart långärmat fodral. Men jag hittade den här pärlan på Topshop.


Jag har tittat på det här halsbandet på Topshops hemsida att tag men jag beställer inte från England, med dyr frakt, för bara ett halsbands skull. så jag blev så glad när jag hittade det här i Stockholm. Så inte helt tråkigt ändå.

Same, same but so, so different - 130207


Topp - H&M
Byxor - American apparel
Skor - Scorett
Ridiculous face - That's all me baby!

Sen hade jag ett 20 cm långt fjäderörhänge också men det syns ju inte. Fast det kanske inte är hela världen och med den kameran jag har får vi vara glada att jag syns!

05 februari 2013

The doctor said bow ties are cool - 130205


Skjorta - Asos
Byxor - American apparel
Skor - Acne
Fluga - MQ
Diverse armband

04 februari 2013

Long time, no see - 130204


T-shirt - Gina Tricot (gammal)
Kjol - Åhléns (gammal)
Skjorta (här som väst) - American apparel
Bälte - Punkt shop
Skor - H&M
Diverse armband 

Det var länge sen jag körde en outfit. Jag vet att bilden suger men det ger en idé hur jag såg ut idag i alla fall.

29 januari 2013

Enjoy the ride

Livet är som Vilda musen på grönan. Ni vet ryckigt i svängarna, läskigt, kort och samtidigt alldeles, alldeles underbart.

För ibland är du högst upp, för att snabbt åka ner igen. Ibland färdas du rakt fram, för att sedan svänga och ta en väg du aldrig skulle kunnat tänka dig.

Och allt beror på hur du beter dig under resans gång. Sitter du i hopkurad i ett hörn och är rädd, blir aldrig turen bra. Slänger du däremot upp händerna i luften, skriker för full hals och följer med varje rörelse kommer du älska det.

För vet ni vad, åkturen är för kort för att vara rädd. Precis som livet är för kort för att vara rädd för att göra misstag.

Jag har gjort ett misstag i hela mitt liv och det var att tro att dem existerar. För misstag finns inte, det finns lektioner. Av allt dumt jag gjort har jag lärt mig. Av allt jag har lärt mig har jag förstått att jag ska fortsätta göra dumma saker. För av allt detta blev jag jag.

Av att åka alla berg-och-dal-banor på Gröna Lund har jag lärt mig att dem gör mig åksjuk. Av att kyssa många grodor har jag lärt mig att jag har en respekt för mig själv jag trodde jag förlorat. Av alla situationer jag har fastnat i har jag lärt mig att jag älskar min frihet (även om frihet må vara en illusion).

Och varje gång g-kraften tryckt ner mig har jag insett att jag är stark. Visst är jag rädd, men jag är stark.

Stark nog att inse att jag klarar svängarna, om jag vill det. Jag klarar uppförsbacken, för det finns en nedförsbacke på andra sidan. Och jag kan njuta av resan, utan några måsten och utan något mål.

För det har aldrig funnits ett mål, det finns bara resan. Och jag personligen vill slänga upp armarna och skrika tills alla hör.

31 december 2012

Rätt ska vara rätt

Det finns mycket saker som irriterar mig, faktum är att det finns få saker i detta universum jag inte kan irritera mig på. Likvärdigt finns det få saker som irriterar mig så mycket som "gamla bröllops traditioner". Eller snarare alla dessa idéer om traditionerna! Låt oss klargöra några saker:

Det är inte en gammal tradition att gifta sig i vitt. Faktum är att det var först på 1800-talet brudklänningar skulle vara vita. Innan dess använde man oftast sin finaste klänning (som då ofta var en mörkare färg, mönstrad eller svart) och om du var så rik att du kunde köpa en ny klänning kunde den vara vit, men även blå, silver eller den färg som var modern för tillfället.

1840 gifte sig Drottning Victoria i vitt och då blev det självklart den modernaste färgen att gifta sig i. Men det var först i slutet av 1800-talet en vit klänning blev standard. Vitt var dessutom en länge sorgefärg bland flera europeiska kungahus. Tänk på det nästa gång du ser en brud i vitt!

Att bli ledd fram till altaret av sin far tycker jag är en vidrig tradition. Ja, denna är faktiskt en gammal tradition, bara inte i Sverige! I Sverige har bruden och brudgummen gått in tillsammans, det är så det har varit och, enligt mig, så det borde vara.

Symboliken i brudöverlämning är enkel. Eftersom fadern var förmyndare till sin dotter tills hon gifte sig och när hon gifte sig övergick förmynderskapet till hennes make, överlämningen vid altaret blir alltså en symbol för detta. Överlämningen symboliserar även affäruppgörelsen mellan fadern och maken som bröllopet ofta var.

Hur man en ser på det, väljer man som brud att bli ledd fram till altaret av sin far nedvärderar man sig själv som kvinna och sin förmåga att välja skälv och stå på egna ben. Kalla mig feminist men jag kan gå själv!

Förlovningsringar har funnits länge i olika former men det blev återigen inte vanligt för än på 1800-talet och det faktum att de skulle ha stor diamant blev inte ett faktum för än runt 30-talet. Det fanns självklart förlovningsringar med diamanter innan dess men det var inte standard, precis som förlovningsringarna själva.

Förlovningsringar och bröllopsringar har sen romartiden burits på vänster ringfinger för att romarna trodde att det gick en ven från hjärtat, vilket det gör. Den kallades vena amoris, tyvärr är det inget speciellt med just den venen eftersom det går vener från de andra fingrarna också.

Att gå ner på knä när du friar är också en sån där tradition som funnits i olika former men inte varit standard. En teori är att det kommer från riddartiden då riddare brukade gå ner på knä inför sina herrar och härskarinnor. Under de senaste århundradena har män ibland gått ner på knä, ibland inte, vilket är väldigt likt dagens frieri. Personligen tycker jag det ser fånigt ut att gå ner på knä men smaken är som baken!

Där har ni det! Så enkelt är det. Envisas du med att ha en massa traditioner ska du åtminstone veta vart de kommer ifrån och vad de betyder.

Hur vill jag ha det då? Nu ska jag inte gifta mig men om jag skulle det skulle jag inte gifta mig i vitt (jag klär framförallt inte i vitt), jag ska inte bli ledd av min pappa och friar någon på ett knä till mig säger jag nej!

21 november 2012

Prinsessan

När jag var liten ville jag vara en prinsessa. En vacker prinsessa i vackra klänningar med en prins som kom och rädda mig. Eller så skulle jag rädda honom, jag är lite osäker över detaljerna. Men jag skulle vara vacker och söt, folk skulle tänka det när de såg mig.

Det finns dagar då jag ser mig själv i spegeln och tycker jag är nästan vacker. Det finns jag gånger jag ser en bild och är nästan nöjd. Då jag inte tycker att mitt hår är hopplöst, min hy är för blek och fräknig eller mitt ansikte är lite för brett, lite för kantigt.

Sen kommer livet tillbaka och jag påminns om att jag inte är vacker. Jag är bara hon som står bredvid, hon som folk ser men aldrig riktigt tittar på. Hon som är lite för rödhårig, lite för blek och med några kilon för mycket.

När jag var yngre ville jag helst av allt vara blond och blåögd. Smal också, som de andra flickorna. Det var dem flickorna som fick vara lucia, spela huvudrollen och alla beundrade dem. Jag är avundsjuk. Det låter patetiskt, ja. Men ärlighet passar mig och jag är avundsjuk.

Jag sjunger. En del säger att jag gör det bra, till och med vackert. Jag fick i så fall något vackert, en röst. Så jag är kanske vacker på så sätt. Om folk såg det ur den synvinkeln.

Men på utsidan, den synvinkeln alla ser det ur, är jag inte vacker. Inte så som vi betraktar vackert. Vissa säger att skönhet ligger i ögat hos betraktaren. Men vi har ändå en universal idé om skönhet. Och vissa blir då vackra och andra, som jag, blir det inte.

För i all ärlighet, ser jag inte ut som hjältinnan, hon som alltid är vacker. Jag ser inte ut som en prinsessa. Jag ser närmast ut som galne hattmakaren.

Ja, det måste ju finnas sådana också.

03 oktober 2012

Jag hoppas därför existerar jag

Jag har spenderat mycket tid på att bara känna att allt är hopplöst. Livet är elakt mot oss alla och jag är knappast något undantag. Alla förlorar vi någon gång hoppet.

Men hoppet är en så märklig sak! Minsta lilla sak kan få oss att få tillbaka hoppet på att det kommer bli bättre, att allt kommer ordna sig. Även om allt väldigt sällan helt ordnar sig eller förblir bra för alltid så förlorar vi sällan hoppet mer än ett litet tag. Det är hoppets magi.

Jag har nu i månaden upptäckt att jag tål jordgubbar igen. Jag har pga magen inte kunnat äta jordgubbar på över två år. Upptäckten av att jag äntligen kan äta ett av mina favoritbär igen är en av de bästa saker som hänt mig på länge. När jag åt det för första gången på två år och inte fick ont i magen var det som att jag vunnit ett Nobelpris.

Är inte det fantastiskt? Jag gick på ett dygn från att må dåligt till att vara en av det gladaste människorna i världen, tack vare ett bär. Och är det inte oftast så att när vi som mest behöver hoppet, vinner vi?

Att bli glad för minsta lilla vinst är inte tragiskt, det är nödvändigt. Man kan leva länge på hoppet, så länge man blir påmind om att hoppas ibland. Det får oss att fortsätta.

För hopplöshet är bara en sak, hopplöst. I hopplösheten lägger du dig ner och dör, i hoppet kämpar du. Kämpar tills den välbehövliga vinsten kommer.

Men tills dess återstår tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och, ledsen Paulus, kärlek må vara störst men jag argumenterar gärna att hoppet är starkast.

05 augusti 2012

BMI nästan 25

Vad är det ärligaste jag kan skriva? Kan jag pränta ner mig själv på papper? Svart på vitt. Jag kan försöka.

Jag är 18 år, 1.71 m lång och väger 71.8 kg. Jag har fler problem än jag skulle vilja tampas med och betydligt mycket fler än jag gillar att erkänna.

Men vad har jag kämpat mest med? Vikten. Vad är det värsta jag möter varje dag? Min egen spegelbild.

Jag har ätstörningar. Jag har haft problem med vikt, mat, självbild etc. stora delar av mitt liv. Jag slutade för första gången äta när jag var 10 år. Det har aldrig blivit utrett, jag har aldrig haft anorexi eller bulimi.

De flesta omkring mig vet om det. Jag pratar ibland om det och är relativt ärlig med det. Har dock aldrig direkt talat med en psykolog om det. Brukar alltid tänka att jag hanterar det, jag har koll.

Det har jag inte. Jag hanterar det inte.

För faktum är att det är enklare att gå hungrig än att se sig själv i spegeln efter den där sista chokladbiten. Precis som det är lättare att trycka i sig hela kakan istället för att lyssna på skuldkänslorna för den lilla biten.

Jag har jojo-bantat stora delar av min tonårstid. När jag var sjuk gjorde jag självklart inte det men där gick jag ner bara av att vara sjuk så då behövdes det knappast.

Jag har blivit retad för att vara tjock. Jag har haft ångest för möjligheten av att kanske, kanske behöva nämna min vikt för någon. Jag har haft släktingar som sagt att jag inte får fler kakor, även om folk omkring mig ätit betydligt fler, för jag ser mullig ut.

Och hur smal jag än blir ser jag den tjocka lilla flickan i spegeln.

Den tjocka lilla flickan som skulle göra vad som helst för att bli accepterad. Som vill vad alla andra flickor vill, bli älskad.

Där har ni det ärligaste jag kan säga.

26 juli 2012

Rädda mig?

Med min starka min starka insekts och spindel-fobi (extra poäng för att jag har koll på att spindlar inte är insekter?) tyckte jag att skaffa just katter var ju lite sådär extra smart! Dels är de trevliga, söta djur och så kan de döda de otrevliga småsakerna jag får panik av.

Jag menar, katter är ju jägare som kan klara av fåglar och råttor! Några små insekter borde vara småpotatis.

Tji fick jag. För mina katter (jag har två) är de sämsta jägare jag har sett! Snart 4 år gamla har jag aldrig sett dem verkligen döda något...

Jag såg dem en gång försöka döda en bananfluga. Tillsammans. Det tog 5 minuter innan den ena antingen åt upp den eller den flydde, vi vet inte säkert. Jaktdjur? My ass!

Nu inatt försökte jag få dem att döda en bärfis. Efter den ena försökt nosa ihjäl den i 5 minuter (den andra såg den inte ens) tog jag mig själv i kragen och öppnade fönstret för att försöka vifta ut den (något som inte är det lättaste med en katt som vill ut genom fönstret samtidigt)!

Till deras försvar måste jag dock tillägga att jag inte har sett en spindel hemma på 4 år... Jo en men den tror vi att ena katten lyckades döda! Så kanske är de duktigare utan publik. Eller så kanske de bara kan döda spindlar?