The devil keeps me moving

Jag har alltid varit duktig på att fly. Och det har jag gjort. Det är en förmåga jag har använt. Otaliga gånger.

Allt går tillbaka till min starka överlevnadsinstinkt. Minsta hot och jag är borta... Spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt, jag är lika försvunnen för det.

Men jag slåss också... Om jag måste så stannar jag och slåss. Allt för min överlevnad.

Det jobbiga är när jag vill stanna men misstänker att jag inte kommer gå vinnande ur striden.

Än jobbigare när jag måste stanna men slaget är redan förlorat

Jag har förlorat tillräckligt för att veta vad jag förlorar, bitar av mig själv. Jag flyr heller aldrig hel.

Det har lett till att jag känner mig som skärvor av vad jag en gång var, inuti ett tjockt och starkt skal.

Skalet starkt av alla strider, insidan svag och skör.

Vad skulle man inte ge för att få vara hel? Kanske inte med ett sånt starkt skal men utan känslan av att man kommer förlora allt.

För i slaget om min verklighet, om livet som jag känner det, har jag redan förlorat. Det gjorde jag länge sen. Det som finns kvar är att se allt jag bygger förstöras. Om och om igen.

Inget är förevigt. Njut av det medan du kan. Så slåss jag tills jag inte har något kvar att förlora. Sen flyr jag.

Flyr tills det inte finns någonstans att fly.

(titeln är tagen ur låten "The devil keeps me moving" av Eskobar, ett hett musik tips till alla!)

Jag håller mig till självdiagnoser

Jag erkänner: jag är en aning hypokondrisk av mig. Jag blir lätt nervös när min kropp får ett nytt symptom. Det är en konsekvens av mina magproblem även om jag ärligt talat alltid har haft tendensen.

Men jag hatar läkare. Jag vill inte gå dit! Varför? För de är alltid otrevliga och tar mig aldrig på allvar!

Jag menar hur fan kan en läkare veta så lite? Hur kan det förutsätta att det är något ofarligt utan att ens titta på det? Och hur kan de vara så ointresserade att ta reda på vad det är?

"Har du bytt skor nyligen?" "Nej", "Hur ont gör det?" "Tillräckligt för att gå till läkaren?" "Nej, jag vet inte vad det är"

GAH!

Jag blev remitterad gastroenheten på ett stort sjukhus för några år sedan. Första gången jag var hos läkaren där sa han klart och tydligt, utan några undersökningar, "Du har IBS och fler matallergier än mjölk". Så han satte mig på en eliminationsdiet (en diet bestående av livsmedel det är högst ovanligt att vara allergisk mot).

Det låter ju bra. Bara det att det inte var någon matallergi och jag blev bara sämre eftersom kosten fick mig att sluta äta.

Men det vara fortfarande "bara IBS". Han gjorde de nödvändiga undersökningarna och sen sa han att det fanns inget mer han kunde göra. Då hade jag träffat honom tre gånger på ett år, varje gång var han så ointresserad och otrevlig att han fick mig att gråta.

Och han var dessutom överläkare på den nämnda gastroenheten. Och det han satt och sa till mig var att han inte kunde hjälpa mig, en patient med en tarmstörning. Intressant, jag hoppas du inte är magläkare! Woops...

Det var då jag slutade tro på att läkare faktiskt kunde sitt jobb. Sen dess har jag sett att det är oftare läkare inte vet, orkar eller bryr sig om vad som är fel än inte. Så länge det inte är livshotande.

Som den gången en annan läkare skrev ut D-vitamin tabletter innehållandes sojaprotein, en annan allergi jag har, till mig. Jag vet att jag D-vitamin brist, men jag väljer ärligt talat en brist framför en allergisk reaktion. Jag vet det är konstigt men jag är ju inte riktigt normal.

Eller när en tredje läkare skrev ut allergitabletter till mig dragerade i laktos. Och som alla (ingen) vet, man kan ta bort laktosen från mjölken men inte mjölken från laktosen. Jag har en känsla att det har motsatt effekt, men jag är ju ingen läkare!

Vill ni veta det hemska? Ingen av de sist nämnda läkarna var trötta akut/jourläkare som gjorde ett misstag. Nej, de var sådana där mottagningsläkare som man aldrig kan få tid hos för de är så upptagna med gud vet vad? Inte bota människor i alla fall, för det är ju inte det de får betalt för!

Jag menar jag förstår om en trött jourläkare inte alltid kan hjälpa om det inte är akut. Men vårdcentralen har öppet kl. 08-17, så de läkarna kan ju knappast skylla på trötthetsaspekten. Och de borde ju kunna ta emot icke akutfall på en vårdcentral... Sjukhusen gör ju knappast det!

Det finns säkert bra läkare också, jag har bara inte träffat dem än.

The meaning of jewelry

Bild från Kyssjohanna/Dogeared

Jag är väldigt förtjust i smycken som har en betydelse, det är så bra påminnelser. Dogeared är ett märke som gör väldigt fina smycken med olika betydelser, jag skulle gärna skaffa flera av märkets smycken, detta ovan till exempel. Tyvärr är de så dyra! But a girl can dream...

Just nu...

... vill jag höra:

How to save a life - The Fray

I (don't) need another one

Bild från La Redoute

Jag har skrivit förut om min kärlek till maxiklänningar, köper minst en om året. Och denna är underbar tycker jag! Älskar boho/etno-mönstret med ursnygga jordiga toner. Med skärningen under brösten skulle den (förmodligen) vara rätt smickrande på mig. Love it!

Stoooort I-landsproblem

Jag vet inte vad jag ska ha frisyr. Jag klippte av mig håret i höstas (något jag nu inser att jag misslyckats med att visa upp) och det var härligt och bra och allt det där.

Men nu? Jag vet inte vad jag ska göra med det.

En sak ska folk ha klart för sig: det är högst ovanligt att jag har håret på samma sätt i mer än ett år. Jag har lyssnar på samma musik, klär mig likadant m.m. Men håret, det är evigt föränderligt.

Jag har haft rakt, lockigt, mittemellan. Det har varit kort, långt... Jag har klippt haft hellugg, snelugg, ingen lugg... Snebena, mittbena, svart, rött, blont (dock omdiskuterat)...

Ni fattar... Jag brukar ofta ha rätt klart för mig vad jag vill göra... Men nu har jag ingen aning.

Jag vet att jag vill färga mörkröd-brunt... Men vad mer? Ska jag låta det växa? Ska jag klippa det kortare? I don't know!!!

Det gör mig bara så irriterad när jag ser mig i spegeln! Kan jag inte bara bestämma mig?

En fråga

Jag är ingen ostmänniska (av uppenbara skäl). Jag har faktiskt aldrig varit det. Vilket gör det ironiskt att det är mozzarella, feta, chèvre och brie som jag saknar mest sen jag blev allergisk...

Hursomhelst jag har en fråga till alla ostätare där ute. En fundering som måste delas med folk... Jag har sett Max reklamen för hamburgaren "tripple cheese" med "tre olika sorters ost". Tre sorters ost? Hur kan det vara gott med?

Jag förstår att folk gillar ost trots att jag inte gör det. Och en ost i kan säkert vara gott... Jag har stött på rätter som innehåller två olika sorters ost, som inte verkat hemska. Men tre? Där drar jag gränsen! Det låter för mycket!

I vilket universum skulle då tre sorters ost funka säger mitt huvud? Blir det inte rörigt?

Så min fråga är? Är den verkligen god? 

Det är så...

... mycket hat i världen. Jag vill också dra mitt strå till stacken! So here goes...

Jag hatar...

... det faktum att min dator just nu har två olika bredband att välja mellan och ändå är internet segt eller funkar inte.

... UPS. Deras reklam med den där jävla (ursäkta men inget annat än en svordom duger här) "that's logistics"-låten ger mig kalla kårar. Sen säger reklamen på internet: "Se hur UPS kan hjälpa dig". Vill ni hjälpa mig? BYT LÅT! Sen att de måste vara långsammaste budfirman (är det det de är? Post firma?) i världshistorien hjälper inte! Även om DHL kämpar hårt för att bli sämre.

... att gråta. Speciellt inför människor! Har faktiskt kompisar som aldrig sett mig gråta.

... sura busschaufförer. Eftersom jag åker buss både till och från skolan råkar jag ut för en del sådana. Och tro mig det är lika irriterande varje gång chauffören åker trots att man vet att dem ser dig eller när de säger en otrevlig kommentar när man tar tid på sig att hitta sitt kort. SL kan knappast betala dem för att vara serviceminded.

... folk som tror de vet ALLT. Jag klarar inte av dem, jag blir allergisk! Beter man sig dessutom som man har en pinne upp i röven... You can't get on my good side. Det är tvärt emot mig och allt jag står för...

... SPINDLAR!!! Jag hatar dem!!!

Black and white with issues

Hörde Michael Jacksons "Black or white" idag. Den låten har, som bekant, en "rapdel" (i brist på bättre ord)... Denna del av sången, som jag har hört en miljon gånger påminde mig så starkt om låten "Issues (think about it)" av Flight of the concords.

Detta har gjort att jag resten av dagen gått runt och blandat dessa låtar i huvudet. Så istället för det klassiska "jag-har-en-låt-på-hjärnan-syndromet" hade jag två låtar på hjärnan som blandades hejvilt utan att jag kunde hindra det.

Otroligt irriterande då MJ inte ens är min musiksmak...

My cup of tea

Downton abbey är utan tvekan det mest spännande kostymdrama jag någonsin sett. Jag har sträcktittat på andra säsongen hela kvällen. Det är så spännande hela tiden och så fort man tror att man vet vad som kommer hända, händer något som bara får en att skrika av överraskning. Dessutom är kläderna och skådespelarna underbara!

Jag älskar kostymdramor! BBC gör helt klart de bästa kostymdramorna. Jag ger däremot inte mycket för Stolhet och fördom versionen med Keira Knightley, den är rent ut sagt dålig. Men det är ju min åsikt. Den var bara fel, enligt boken och enligt dåtidens mode.

Jag har nog annars aldrig direkt sett ett kostymdrama jag tyckt varit dåligt. Jag var inte jätteförtjust i 2006 BBC versionen av Jane Eyre, jag gillade verkligen inte skådespelerskan som spelade Jane. Annars tyckte jag om den. Och Becoming Jane var väl knappast mer än underhållande. Men ibland kan man knappast kräva mer av en film.

Och varför gillar jag det så mycket? Jag har alltid varit intresserad av modehistoria, en av de få historiedelar som faktiskt intresserat mig. Så jag kan sitta och titta på kläderna, de sociala reglerna och drömma mig bort...

Ibland undrar jag om jag var född i fel århundrade...

Dagarna som går och dagarna som stannar

Jag kan ibland inte hindra mig själv från att känna att jag missat 2 år av mitt liv. Jag var sjuk 90 % av 9:an och hela förra året var en konstant kamp att bli frisk...

Nu låter det super hemskt, som jag har cancer eller något. Snacka om att vara dramatisk!

Faktum är att jag har en tarmsjukdom. Så osexig är sanningen! Eller egentligen är det en kronisk tarmstörning. IBS (irritable bowel syndrome) heter det. Det är tom rätt vanligt, någonstans mellan 10 och 20 % har IBS. Och många blir aldrig speciellt medvetna om att de har just IBS, de har bara en krånglig mage.

Dock finns det en mysig lite klick av IBS-patienter som har fått IBSx100. Gissa om jag tillhör den klicken?

Jag fick alltså spendera 1 år på toa eller med magsmärtor eller så kräktes jag etc. Mysigt värre!

Sen fick jag spendera hela förra året testandes mediciner som kanske hjälper eller terapier. För med kroniska smärtor och symptom kommer också beteenden som förvärrar symptomen i långa loppet.

Och vips försvann ett år till?! Att jag nu mår relativt bra ca 90 % av året med mediciner och beteendeförändringar är ju visserligen bra. Tyvärr kan jag inte få tillbaka mina sjukdomsår.

Och tro mig det skulle jag gärna vilja! För faktum är att när min kompisar hade kul, träffa killar, festa gick jag till läkaren eller vred mig i smärtor. Och med en frånvaro på 40 % första året i gymnasiet kan man kanske förstå att jag vill få tillbaka lite tid.

Så, nu! Nu ska jag leva 2009 och 2010 i resten av 2011... Så får vi se vad det leder... För tyvärr får jag inte tillbaka tiden. Men jag kan leva nu!

Diagnos: dum?

Jag har alltid varit rätt bra i skolan. Vissa skulle till och med kalla mig riktigt duktig. Alltid haft relativt lätt för mig med minimal ansträngning. Att plugga dagen innan provet och sen få VG-MVG är inget jag är direkt ovan vid, det är bara så det varit. Matte speciellt har varit ett av mina bästa ämnen i omgångar, när jag haft lärare som kunnat motivera mig att vara bland de bästa istället för att skita i det och vara bland de bättre.

Förutom i Svenska... Jag har aldrig haft lätt för läsförståelse, lästalen i matten har bara varit att glömma. Jag kan inte stava utan ett stavningsprogram, en ordbok (eller min mamma...). Jag har bara inte varit bra i det. Aldrig någonsin.

Och mina lärare sa att det var något normalt. "Du måste ju vara dålig på något". Och när jag sen fick tillbaka ett prov där jag TOTALT missförstått en av frågorna fick jag höra "du måste läsa frågorna ordentligt" eller "du slarvar".

Så varje prov ansträngde jag mig till det yttersta! Jag hatade de där "slarvfelen". Jag kunde ju allt, kan det fortfarande. Men jag såg bara inte vad det stod, vad de ville veta.

Och min stavning blev aldrig bättre. Det blev aldrig bättre. Min mamma frågade läraren, undrade om det verkligen skulle vara så här. Men det var ingen fara, nej "hon måste ju vara dålig på något". Svenska var helt enkelt bara inte mitt ämne...

Jag bytte skola i 7:an och vid det här laget hatade jag svenska. Det var så att jag svor om lektionerna och grät över uppgifterna. Jag blev kompis med en tjej med dyslexi. Hon började berätta om sina problem, som lät misstänkt likt min "dålighet i svenska". Jag visste ju redan att min pappa hade dyslexi samt att det var ärftligt.

När jag var 14 år insåg jag att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Vid det tillfället låg jag mellan G och VG i svenska. Det var fruktansvärt men ändå befriande... Jag började först då inse att jag faktiskt inte hatade att skriva, jag förstod bara inte bokstäverna jag skrev med, jag kunde inte se dem framför mig.

En diagnos skulle däremot dröja. Jag hann börja i ettan på gymnasiet innan problemen kom ikapp mig. Jag fattade inget, kunde inget, inte ens matte längre. Allt blev en kamp som slutade i att mamma fick sitta och läsa minsta lilla text högt för mig. Oerhört pinsamt för en 16-åring! Jag som alltid varit bäst i skolan.

I maj i år fick jag diagnosen dyslexi. Det var en enorm lättnad. Jag fick helt plötsligt på papper att jag inte var dum eller dålig, som alla lärare tryckt i mig hela min skolgång. Jag hade bara svårare än alla andra för svenska.

Idag skriver jag för att överleva, det har jag faktiskt gjort sen jag insåg att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Jag ser en viss skönhet i tecknen jag inte riktigt förstår, som i min hjärna har ett eget liv. Jag vart bara tvungen att inse att jag inte behövde göra det för att stava rätt. Jag måste få ut mina känslor på ett kreativt sätt, genom dikter, texter, sånger... När jag är kreativ spelar stavning ingen roll, precis så som det alltid borde varit. Jag har länge låtit dyslexin lägga krokben för min kreativitet...

Och hur går det i svenskan idag? Senaste svenska arbetet jag gjorde fick jag MVG- på. Med stavning? nej. Med kreativitet? Självklart!

Musik tips

Jag älskar den här låten, rösten, gitarren.

Are we there yet - Ingrid Michaelson

Jag vill i alla fall trivas

Jag duger som jag är.

Jag vet detta någonstans. I huvudet någonstans sitter orden inpräntade.

Men det betyder inte att jag tror dem.

Det betyder inte att jag har någon form av problem med självförtroende, jag har grymt självförtroende.

Problemet ligger i mitt värde. Jag är mindre värd än alla andra. I mitt huvud.

Men det finns sätt att få samma värde som alla andra. Jag måste vara bäst. Jag måste vara smalast. Jag måste vara roligast. Och förstås omtyckt...

Problemet med detta är att inget mindre än MVG duger. Problemet är att jag får dåligt samvete av att äta. Problemet är att jag alltid måste spela glad. Problemet är att jag inte gillar alla människor...

Och allt detta gör mig trött... För jag är så här. Och jag vill inte. Jag vill vara lycklig.

Jag vill duga. Till vilken kostnad?

Fri som en fågel, eller?

Jag vill inte gifta mig. Jag ändrar mig kanske någon gång, man kan aldrig veta.

Jag är inte säker på om jag vill skaffa barn. 

Och detta kan inte folk förstå. Bara för att jag känner så här, beter sig folk som jag är onormal. Att jag inte heller tror på "den rätta" och "den stora kärleken" eller "kärlek vid första ögonkastet"(om det inte gäller skor) gör mig ännu märkligare.

Jag är dessutom mer avigt inställd till att gifta mig än att skaffa barn. Inser ni hur konstig jag är?

Fast det är jag ju inte... Det är samhället som är konstigt. 

Vi anser fortfarande på ett plan att en kvinna ska gifta sig och borde skaffa barn. Men varför det? Om en kille inte vill gifta sig eller skaffa barn anses det fullt normalt. Men jag är ju tjej, det går ju inte...

Jag hatar dessa eviga olikheter mellan könen. Kan inte jag bara får gilla tv-spel och bilar? Kan inte jag få vara rädd för att binda mig? Kan jag inte få tycka att barn jag inte bryr mig om är skrikiga och tråkiga? Och om en kille älskar smink, kläder och barn, kan inte han få göra det?

Nej, för då är jag fel! Då är vi konstiga...

Jag är inte fel, jag är fri! Och jag vill vara fri! Jag vill göra som jag vill, när jag vill det. Det är sådan jag är...

Kan inte världen inse det?