När jag var liten ville jag vara en prinsessa. En vacker prinsessa i vackra klänningar med en prins som kom och rädda mig. Eller så skulle jag rädda honom, jag är lite osäker över detaljerna. Men jag skulle vara vacker och söt, folk skulle tänka det när de såg mig.
Det finns dagar då jag ser mig själv i spegeln och tycker jag är nästan vacker. Det finns jag gånger jag ser en bild och är nästan nöjd. Då jag inte tycker att mitt hår är hopplöst, min hy är för blek och fräknig eller mitt ansikte är lite för brett, lite för kantigt.
Sen kommer livet tillbaka och jag påminns om att jag inte är vacker. Jag är bara hon som står bredvid, hon som folk ser men aldrig riktigt tittar på. Hon som är lite för rödhårig, lite för blek och med några kilon för mycket.
När jag var yngre ville jag helst av allt vara blond och blåögd. Smal också, som de andra flickorna. Det var dem flickorna som fick vara lucia, spela huvudrollen och alla beundrade dem. Jag är avundsjuk. Det låter patetiskt, ja. Men ärlighet passar mig och jag är avundsjuk.
Jag sjunger. En del säger att jag gör det bra, till och med vackert. Jag fick i så fall något vackert, en röst. Så jag är kanske vacker på så sätt. Om folk såg det ur den synvinkeln.
Men på utsidan, den synvinkeln alla ser det ur, är jag inte vacker. Inte så som vi betraktar vackert. Vissa säger att skönhet ligger i ögat hos betraktaren. Men vi har ändå en universal idé om skönhet. Och vissa blir då vackra och andra, som jag, blir det inte.
För i all ärlighet, ser jag inte ut som hjältinnan, hon som alltid är vacker. Jag ser inte ut som en prinsessa. Jag ser närmast ut som galne hattmakaren.
Ja, det måste ju finnas sådana också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar