Jag måste ha skaffat världens mest hatade jobb. Jag har precis börjat jobba som telefonförsäljare. Ett rätt bra jobb egentligen för mig som student som måste ha ett deltidsjobb. Jag kan jobba bra tider, det är stimulerande och jag lär mig mycket!
Men det är ju lite knäckande. Jag är rätt hårdhudad och jag tar inte åt mig. Men vissa samtal undrar man ju om det skulle skada folk att vara lite trevliga? Det folk inte förstår är att detta faktiskt är mitt jobb! Det är en människa på andra sidan av linjen!
Jag fattar att det är överjävligt när folk ringer mitt i maten. Men ta helst inte ut det över oss! Vi gör vårt jobb. Och ett jobb jag inte tror många skulle klara!
Så nästa gång någon ringer med ett erbjudande, ber jag er, tänk på personen i andra änden! Vi vill inte vara elaka! Jag vill bara göra ett bra jobb! Jag vill ta mig igenom mina studier och kanske en dag få möjligheten att flytta hemifrån. Jag ringer inte för att vara elak och jag har faktiskt inte gjort er något.
14 juni 2012
13 juni 2012
Annorlunda
Inte min vanliga musiksmak men just nu kör jag denna på repeat:
Blanda gärna in denna godingen:
(Jag ber om ursäkt för Twilight-videon till, den enda videon jag hitta som inte var live)
Bara för härligt alltså!
12 juni 2012
Lånad tid, lånat liv?
"I slutändan ska vi alla dö. Märkvärdigt, att så många gör ett sådant väsen huruvida det sker förr eller senare. Tiden flyter som vatten och vi dras med hur mycket vi än försöker att simma motströms."
(citat ur "Erebos"(2010) av Ursula Poznanski, s.70)
Döden.
Målet som vi alla har men ingen vill nå.
Alla har vi en rädsla för den. En kompis till mig brukar säga att alla rädslor grundar sig i rädslan för döden. Jag blir mer och mer benägen att hålla med henne. För allt påminner oss oundvikligen om vår egen skröplighet och den korta tid vi fått tilldelat oss.
Ovissheten är en annan faktor. Vetskapen om att jag kan dö i morgon är mer än de flesta klarar av att tänka på. Tanken skjuts långt bak i medvetandet. Och vad händer efter döden? Återigen ovisshet.
Så länge vi inte kan hoppas på att slippa allt det där helt, vill vi leva så länge som möjligt. Men hur länge är tillräckligt? Inget mindre än en evighet duger för de flesta. Men evigheten verkar vara få förunnat.
Egentligen borde det inte vara en så stor sak. Det enda vi kan garantera är att vi dör. Det finns ingen garanti för att du föds, inga garantier för att få uppleva ditten och datten. Men dör, det gör du. Det är ett faktum. Vi vet inte när eller hur men vi vet att.
För mig har det varit en läskig tanke i det förflutna. Men allt som allt skrämmer mig tanken mindre. Jag vill inte dö, men jag har då och då försonat mig med att jag kommer göra det. Och när den dagen kommer hoppas jag bara att jag är redo. Redo för det okända.
Jag har faktiskt tvingat mig själv att acceptera döden några gånger. När jag var som sjukast visste jag aldrig riktigt hur länge till min kropp skulle klara, att inte äta tillräckligt tar rejält på kroppen. Eller hur länge jag skulle klara... Man tvingar sig själv att tänka på sådant. Nu blev jag frisk innan jag svävade i allvarlig fara men det hindrar en inte från att mitt i inse att man måste acceptera att jag kanske inte överlever.
Det är egentligen ett faktum man måste ha klart för sig varje dag: "Jag kanske inte överlever". Det hindrar inte en från att kämpa men det lindrar en del av rädslan. Man vet alla möjligheter och man har accepterat det.
Jag har en sak klart för mig i alla fall, jag vill inte leva för evigt. En evighet här lockar mig inte längre. Det finns så mycket i världen som är fruktansvärt, vill jag ha en evighet av det? Nej.
Många kommer säkert att tycka att det är en morbid tanke att känna att jag inte vill leva för evigt. Är det inte samma sak som att säga att jag vill dö?
Egentligen inte. Jag säger inte att jag vill dö just nu, jag säger att jag har accepterat att jag kommer göra det. Jag har också sett att för mig är evigt liv inte ett alternativ, den tanken är värre än döden. Och därför har jag tagit till mig döden. Jag har accepterat att så är det.
Jag vill inte nödvändigtvis leva tills jag är 100 år. Jag tycker inte heller det är det väsentliga. Jag tycker det viktiga är att du lever lyckligt. Huvudsaken är att jag lever mitt liv som jag vill det. Sen när jag dör, om jag så gör det när jag är 20 eller 120, så ska jag inte vilja ändra något.
För i slutändan återstår bara detta:
Vi kommer alla att dö.
Och det är så det ska vara.
(citat ur "Erebos"(2010) av Ursula Poznanski, s.70)
Döden.
Målet som vi alla har men ingen vill nå.
Alla har vi en rädsla för den. En kompis till mig brukar säga att alla rädslor grundar sig i rädslan för döden. Jag blir mer och mer benägen att hålla med henne. För allt påminner oss oundvikligen om vår egen skröplighet och den korta tid vi fått tilldelat oss.
Ovissheten är en annan faktor. Vetskapen om att jag kan dö i morgon är mer än de flesta klarar av att tänka på. Tanken skjuts långt bak i medvetandet. Och vad händer efter döden? Återigen ovisshet.
Så länge vi inte kan hoppas på att slippa allt det där helt, vill vi leva så länge som möjligt. Men hur länge är tillräckligt? Inget mindre än en evighet duger för de flesta. Men evigheten verkar vara få förunnat.
Egentligen borde det inte vara en så stor sak. Det enda vi kan garantera är att vi dör. Det finns ingen garanti för att du föds, inga garantier för att få uppleva ditten och datten. Men dör, det gör du. Det är ett faktum. Vi vet inte när eller hur men vi vet att.
För mig har det varit en läskig tanke i det förflutna. Men allt som allt skrämmer mig tanken mindre. Jag vill inte dö, men jag har då och då försonat mig med att jag kommer göra det. Och när den dagen kommer hoppas jag bara att jag är redo. Redo för det okända.
Jag har faktiskt tvingat mig själv att acceptera döden några gånger. När jag var som sjukast visste jag aldrig riktigt hur länge till min kropp skulle klara, att inte äta tillräckligt tar rejält på kroppen. Eller hur länge jag skulle klara... Man tvingar sig själv att tänka på sådant. Nu blev jag frisk innan jag svävade i allvarlig fara men det hindrar en inte från att mitt i inse att man måste acceptera att jag kanske inte överlever.
Det är egentligen ett faktum man måste ha klart för sig varje dag: "Jag kanske inte överlever". Det hindrar inte en från att kämpa men det lindrar en del av rädslan. Man vet alla möjligheter och man har accepterat det.
Jag har en sak klart för mig i alla fall, jag vill inte leva för evigt. En evighet här lockar mig inte längre. Det finns så mycket i världen som är fruktansvärt, vill jag ha en evighet av det? Nej.
Många kommer säkert att tycka att det är en morbid tanke att känna att jag inte vill leva för evigt. Är det inte samma sak som att säga att jag vill dö?
Egentligen inte. Jag säger inte att jag vill dö just nu, jag säger att jag har accepterat att jag kommer göra det. Jag har också sett att för mig är evigt liv inte ett alternativ, den tanken är värre än döden. Och därför har jag tagit till mig döden. Jag har accepterat att så är det.
Jag vill inte nödvändigtvis leva tills jag är 100 år. Jag tycker inte heller det är det väsentliga. Jag tycker det viktiga är att du lever lyckligt. Huvudsaken är att jag lever mitt liv som jag vill det. Sen när jag dör, om jag så gör det när jag är 20 eller 120, så ska jag inte vilja ändra något.
För i slutändan återstår bara detta:
Vi kommer alla att dö.
Och det är så det ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)