Jag minns när mamma slog på TV:n. Jag minns bilderna när första tornet rasade. Jag minns att jag inte trodde det var på riktigt, jag trodde det var en film eller något liknande. Jag minns den surrealistiska känslan att det inte kunde vara på riktigt, det kunde inte hända. Men det hände ändå...
Jag minns dagarna som följde. Ryktena, historierna om folk som överlevt och folk som inte gjort det. Jag minns de tre tysta minuterna vi hade för att hedra alla offer. Aldrig har det varit så lätt att vara tyst.
Idag, 10 år senare, minns jag också det som dagen som förändrade världen. För aldrig tidigare hade jag hört talas om terrorism som vi talar om den idag. Säkerhet på flygplatser blev det den är nu. Och krig har startats i motståndet mot terrorismen.
Fortfarande får jag en enorm känsla att det inte är på riktigt. Att det inte är äkta bilder. 2996 människor, hur kan så många människor dö på ett enda ställe, på en enda dag? Om allt liv är heligt, hur heligt är inte 2996 liv?
10 år senare förstår jag fortfarande inte. 10 år senare minns jag fortfarande. Och jag tror aldrig jag glömmer...
2001 09 11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar