Jag är allergisk mot mjölkprotein. Alltså inte laktos, jag kan inte äta något som innehåller en droppe mjölk eller som kan göra det...
Jag är också allergisk mot sojaprotein, fast där kan jag i alla fall äta lite.
Jag får många frågor om mina allergier. Vad KAN jag egentligen äta? Vad saknar jag mest? Vad är det jobbigaste?
Jag svarar lite olika. Jag kan faktiskt äta massor med saker. Jag saknar lite olika saker beroende på dag. Det finns massor med jobbiga saker men som jag vant mig vid... m.m.
Men de egentliga svaren: jag saknar enkelheten. Det jobbigaste är utanförskapet. Och det är tyvärr de svaren jag aldrig ger.
För det är så mycket svårare att få tag i mat för mig. Till och med i skolan tar det i genomsnitt 5-10 min längre för mig att få mat än för mina kompisar. Och att äta en färdig uppvärmd maträtt är ju bara att glömma. Att inte vara allergisk var enkelt.
Och hur mycket jag än låtsas som det inte är så känner jag mig utanför. Att gå och fika då jag är den enda som inte kan fika. Att få annan (ofta oätlig) mat i skolan. När alla andra får pepparkakor och godis får jag titta på...
Och jag hatar det. Där har ni det. Ärligt och rakt på sak. Jag hatar att bli behandlad annorlunda för att jag är allergisk.
Och tro mig det blir jag också. När folk gör avancerade desserter medan jag får lite havreglass. Jag ogillar dessutom havreglass, den är inte god. Till och med min familj behandlar mig annorlunda. Jag får annan mat, ofta färdigköpt för att ingen, INGEN, utom min mamma orkar anstränga sig.
Jag får också jämt höra "det är bara att vänja sig". Tro mig, jag försöker vänja mig. Tyvärr sitter jag här, två år efter diagnos, framför datorn och känner mig mer utanför och gråtfärdig än någonsin. Det gör faktiskt, om möjligt, ondare för varje gång.
älskling <3
SvaraRadera