Jag har alltid varit rätt bra i skolan. Vissa skulle till och med kalla mig riktigt duktig. Alltid haft relativt lätt för mig med minimal ansträngning. Att plugga dagen innan provet och sen få VG-MVG är inget jag är direkt ovan vid, det är bara så det varit. Matte speciellt har varit ett av mina bästa ämnen i omgångar, när jag haft lärare som kunnat motivera mig att vara bland de bästa istället för att skita i det och vara bland de bättre.
Förutom i Svenska... Jag har aldrig haft lätt för läsförståelse, lästalen i matten har bara varit att glömma. Jag kan inte stava utan ett stavningsprogram, en ordbok (eller min mamma...). Jag har bara inte varit bra i det. Aldrig någonsin.
Och mina lärare sa att det var något normalt. "Du måste ju vara dålig på något". Och när jag sen fick tillbaka ett prov där jag TOTALT missförstått en av frågorna fick jag höra "du måste läsa frågorna ordentligt" eller "du slarvar".
Så varje prov ansträngde jag mig till det yttersta! Jag hatade de där "slarvfelen". Jag kunde ju allt, kan det fortfarande. Men jag såg bara inte vad det stod, vad de ville veta.
Och min stavning blev aldrig bättre. Det blev aldrig bättre. Min mamma frågade läraren, undrade om det verkligen skulle vara så här. Men det var ingen fara, nej "hon måste ju vara dålig på något". Svenska var helt enkelt bara inte mitt ämne...
Jag bytte skola i 7:an och vid det här laget hatade jag svenska. Det var så att jag svor om lektionerna och grät över uppgifterna. Jag blev kompis med en tjej med dyslexi. Hon började berätta om sina problem, som lät misstänkt likt min "dålighet i svenska". Jag visste ju redan att min pappa hade dyslexi samt att det var ärftligt.
När jag var 14 år insåg jag att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Vid det tillfället låg jag mellan G och VG i svenska. Det var fruktansvärt men ändå befriande... Jag började först då inse att jag faktiskt inte hatade att skriva, jag förstod bara inte bokstäverna jag skrev med, jag kunde inte se dem framför mig.
En diagnos skulle däremot dröja. Jag hann börja i ettan på gymnasiet innan problemen kom ikapp mig. Jag fattade inget, kunde inget, inte ens matte längre. Allt blev en kamp som slutade i att mamma fick sitta och läsa minsta lilla text högt för mig. Oerhört pinsamt för en 16-åring! Jag som alltid varit bäst i skolan.
I maj i år fick jag diagnosen dyslexi. Det var en enorm lättnad. Jag fick helt plötsligt på papper att jag inte var dum eller dålig, som alla lärare tryckt i mig hela min skolgång. Jag hade bara svårare än alla andra för svenska.
Idag skriver jag för att överleva, det har jag faktiskt gjort sen jag insåg att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Jag ser en viss skönhet i tecknen jag inte riktigt förstår, som i min hjärna har ett eget liv. Jag vart bara tvungen att inse att jag inte behövde göra det för att stava rätt. Jag måste få ut mina känslor på ett kreativt sätt, genom dikter, texter, sånger... När jag är kreativ spelar stavning ingen roll, precis så som det alltid borde varit. Jag har länge låtit dyslexin lägga krokben för min kreativitet...
Och hur går det i svenskan idag? Senaste svenska arbetet jag gjorde fick jag MVG- på. Med stavning? Nej. Med kreativitet? Självklart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar